LINDHA VIKSTRÖM

Hittade en gammal artikel som jag skrivit till en tidning år 2015 när jag hade gått ner mina 70 kg i vikt, känner att jag vill dela med mig av den nu fast den har några år på nacken. Känner att den är fortfarande aktuell, samma tankar då som nu i vad som är viktigt för att lyckas nå sina mål. 

En lång text för den som orkar läsa <3

 

 

 

Jag har alltid varit smal hela min uppväxt, även som barn, och hade aldrig problem med vikten. Tills jag blev tonåring, 14 år var jag och gick i årskurs 8. Kommer så väl i håg att alla tjejer i klassen gick på olika dieter, och det var så mycket uppmärksamhet runt det. Och till slut inbillade man sig att man själv var tjock och började dra in på maten.

 

Självklart var inte det hållbart eftersom man åt för lite och blev väldigt sugen, så när jag kom hem från skolan vräkte jag i mig smörgåsar och bullar, redan där hade mitt matkrig börjat.

 

Allt blev en ond cirkel, det dåliga samvetet som gjorde att jag måste äta mindre igen, till att vräka i sig igen. Men det dolde jag bra för mina föräldrar, även om jag nu började gå upp i vikt. Skulle kunna säga att mellan 14-19 år pendlade jag i vikt mellan 5-20 kg fram och tillbaka, inte bra för en tonåring mentalt. Hade en väldigt tuff tid och skrev in mig hos viktväktarna redan i unga år, och lyckades gå ner i vikt för att sedan gå upp i vikt igen.

 

Jag har prövat så många olika bantningskurer och kunde sitta hemma och bläddra i alla postorder-kataloger och titta på alla fina kläder jag ville ha, men inte kunde ha pga övervikten. Jag fick handla kläder efter vad som fanns i min storlek och inte efter hur jag ville klä mig.

 

Viktväktarna har jag provat flera gånger, Vetediet osv. Zenical bantningspillret som skulle göra mig smal som jag fick utskrivet på recept, alla möjliga olika dieter har jag provat med blandat resultat, men alltid återvänt lite tyngre. Jag har bantat mig tjock skulle jag vilja säga. Och allt det här resulterade för mig i en ätstörning.

 

Känner att alla mina erfarenheter av att banta om man får kalla det för erfarenheter eller bantarkarriär, det är ju inte precis så att det är något man ska vara stolt över, men den erfarenheten gör ju att jag lättare kan känna igen mig i hur det är att vara överviktig, och det får mig att kunna hjälpa andra då jag vet hur man mår, hur man kan lura sig själv, och att jag har förståelsen för hur det är på båda sidor -tjock som smal.

 

Bloggen betyder mycket för mig, och jag skriver om hur det varit och hur jag lever i dag, och tycker att min blogg är väldigt familjär där det kommenteras mycket. Jag och läsarna stöttar varandra, då de känner igen sig i många situationer som är jobbiga och utlämnande att skriva om.

 

19 år gammal träffade jag min nuvarande man och med mina matproblem kändes det väldigt jobbigt, så jag dolde det för honom till en början. Min man studerade på Lunds Universitet, och efter ett halvårs pendlande mellan Östersund och Lund flyttade jag också ner, och jobbade där under 4 år.

 

Att flytta ihop var både glädje och rädsla, att bo tillsammans på 12 kvm i en studentlägenhet då jag hade min ätstörningsproblematik. Men den bubblan sprack efter ett tag, och det var befriande att kunna dela med sig av det till honom, det gjorde mig tryggare.

 

När jag träffade min man var jag normalviktig, men eftersom vi båda älskar mat så gick vi båda upp i vikt, en trygghet samtidigt att vi båda gjorde det. Samtidigt som det är jobbigt att vara överviktig så var man liksom trygg i sitt förhållande och hade jobb. Vi förlovade oss så mitt i alla försök att vilja bli smal, jag mådde ändå för bra att orka ta tag i det och i stället så ökade vikten hela tiden. Men jag hade inte hunnit upp till 140 kg än utan det kom under mina graviditeter, och även om jag lyckades gå ner 30 kg efter min sista graviditet så kom de lika fort tillbaka igen. Det var inte hållbart med viktväktarna för mig, och hur kan man bara släppa allt igen!!! Men att ständigt väga maten och inte få känna sig mätt fungerade inte för mig, tills vi började med LCHF. 

 

Det som var jobbigt med att vara överviktig var den sociala biten, jag kunde gå på stan och träffa kompisar jag inte träffat på länge och var smal, för att ett halvår senare vara tjock. Det var jobbigt att pendla så hela tiden, man skämdes över sig själv. Vilket också gjorde att jag drog mig undan det sociala och t.o.m. valde bort min väninnas möhippa. Så i stället valde jag att koncentrera mig på familjen och jobbet, och satt med chipspåsen och läsken i trygga soffan.

 

Kläder var också jobbigt att hitta, ofta var det min mamma som handlade hem så jag fick prova hemma, och kunde jag ha en byxa med stretch och resår köpte vi flera stycken på en gång så att jag hade.

Det var många bitar som gjorde att jag kom till insikt till slut bl.a. att det var jobbigt/svårt att kunna göra aktiviteter med mina barn. Bara som att sitta i en ring på skolan på golvet, och vara orolig hur jag skulle kunna ta mig upp på ett smidigt sätt utan att någon skulle se hur ansträngande det var för mig. En annan jobbig händelse var när jag inte fick plats i flygstolen.

 

Hur kunde jag komma upp i 140 kg?? Man glömde bort sig själv och dövade med mat hela tiden, och de sista åren orkade jag inte ens prova någon ny kur, jag var så trött på mig själv och hade nästan gett upp.

Jag hade många arbetskamrater och vänner runt mig som gjorde lyckade gastrick bypass, för mig var det inget alternativ då det alltid är en risk med sådana ingrepp. Men deras viktminskning sporrade mig ändå, plus alla mina egna problem givetvis.

 

Det var då jag halkade in på LCHF som gjorde att jag lyckades gå ner 70 kg i vikt och min man 45 kg, även om han var skeptisk till en ny diet igen. Idag har vi hållit vikten i snart 2 år och jag är inte rädd längre för att misslyckas igen då jag känner mig trygg i min nya livsstil.

 

Vet inte om jag har någon hemlighet i hur man lyckas, jag tror det är viktigt att gå till sig själv och komma till en punkt där man känner att det här verkligen inte går längre, och sedan känner jag att den mentala biten är så viktig. Blir jag sugen på något så resonerar jag med mig själv: -är det verkligen värt att äta den där chipspåsen, hur kommer du känna dig då? Jo, misslyckad.

 

För mig har det varit viktigt att sysselsätta mig när jag vacklar för att skingra tankarna, det brukar hjälpa att ta en promenad och givetvis viljan att lyckas. Det är även bra att ringa en väninna när det känns tungt som peppar en.

 

Sedan är det viktigaste av allt att ha små delmål/belöningar och inte bara det stora målet, för när du når ett mål skapas en sådan måbra känsla och den ger dig ny kraft och energi att orka vidare till nästa delmål. Hade jag satt som mål: -Lindha du ska gå ner 70 kg, hade det känns övermäktigt. Mitt mål var ärligt faktiskt att väga tvåsiffrigt, men allteftersom min resa pågick förändrades givetvis mina mål.

 

Jag var en nagelbitare förut, inte bara överviktig, jag bet på naglarna så långt ner att när jag skulle sova var jag tvungen att ha händerna ovanför täcket för att det värkte och dunkade i fingertopparna. I samband med min viktresa's början bestämde jag mig för att sluta bita på naglarna också, jag skämdes över mina fula naglar (det lilla som fanns kvar), så ett av mina första delmål var att när naglarna vuxit ut så pass att de var långa så skulle jag gå till en salong och göra franska naglar. Den dagen kom och oj vad jag kände mig kvinnlig då.

 

Jag har hela tiden haft målbilder på mig själv som jag kunde ligga och fantisera om och spela upp i mitt huvud. Låter kanske fånigt, men jag försökte i mina delmål se hur det skulle se ut .T.ex. att när jag skulle komma i mina nya snygga träningskläder så såg jag mig själv kunna ha dem och så skulle jag springa med två flätor i håret. Den dagen kom också och stärkte mig vidare.

 

Likaväl som när jag bestämde mig för att springa Vårruset och Tjejmilen, under tiden jag tränade på gymmet eller i spåret och mådde skit så hade jag bestämt att jag skulle klara det. Inför första loppet (Vårruset) gjorde jag en spellista som var precis så lång som 5 km skulle ta under 30 min, och jag bestämde och såg mig själv i min lilla film i huvudet, att när sista kilometern kommer så spelas min bästa pepp-låt upp som kommer ge mig den där extra kicken att komma till mål som jag ville. Jag lyckades och den känslan är obeskrivlig.

 

Självklart har min viktresa många gånger kantats av tvivel, dåligt tålamod, gråt och uppgivenhet. Men det jag nyss skrivit om har hjälpt mig att ta mig vidare steg för steg och för att kunna hålla vikten sätta nya mål. Motivation är en färskvara som hela tiden måste uppdateras, att ha ett mål att sträva efter oavsett om du inte behöver gå ner i vikt är viktigt för att må bra.

 

Jag älskar att skriva och hade glömt bort att jag skrev mycket som liten och hittade på berättelser, men jag hade ändå en 1:a i svenska i grundskolan. En gång skulle vi skriva en uppsats efter sommarlovet, så när jag skulle lämna in den till fröken så tog hon mig avsides och frågade om det verkligen var jag som skrivit den eftersom vi fick skriva hemma. Liten som man var så sa jag som det var att det var jag som skrivit, och jag fick en 3:a på uppsatsen.

 

Efter påtryckningar från bekanta att jag borde blogga om min resa, vilket jag var tveksam till och inte heller läser bloggar själv och inte kunde någonting om det, så känns det så roligt att skriva i bloggen. En dröm vore att få ge ut en bok om min resa, hur jag gjort mer detaljerat. I min blogg får jag en skön bekräftelse av mina läsare att de gillar det jag skriver.

 

Från början i mitt bloggande var jag lite mer försiktig i det jag skrev, men nu känner jag mig trygg att kunna förmedla till andra, att trots att man är över 40 år och är mitt i livspusslet med barn och jobb så går det att ta tag i sig själv, utan operation även om jag respekterar andras val. Liksom att jag respekterar de som mår bra i sin övervikt, jag skriver hur jag mådde och om mina tankar och känslor. Det är en väldigt trevlig stämning på min blogg där jag och läsarna stöttar och hjälper varandra.

 

I bland kan jag känna mig utlämnad när man skriver om känsliga saker och visar bilder från förr, men det känns viktigt att visa dem då det blir mer trovärdigt att jag verkligen gått ner 70 kg. Att de kan se det svart på vitt och sedan att min hud lyckats följa med är ju en bonus, även om jag blivit ifrågasatt för min ärlighet där.

 

I bland kan jag känna att: -vad håller du på med, ska du göra en föreläsning och blogga, vem tror du att du är liksom!!!?? Och så ser jag mig själv på framsidan i en tidning och kan känna; -kan jag verkligen leva upp till detta, har jag verkligen gått ner 70 kg, är det där jag??? Konstiga tankar då det kan kännas i bland som jag vill krypa tillbaka till min gamla trygga värld, i soffan.

 

Men jag försöker tänka positivt, att de som läser min blogg gör det frivilligt och de som vill se mig kommer frivilligt. Jag har inte tvingat dem och jag har ju bara min historia, min sanning som jag berättar för er och är så glad att ni vill läsa om det.

 

Livet är spännande med nya utmaningar numera, att våga. Jag jobbar som undersköterska i dag och tycker om att hjälpa de som behöver det i jobbet, och det är väl därför jag också känner att jag brinner för att kunna hjälpa andra via bloggen med deras vikt och motivation.