Det stora vägskälet

Fortsättning från gårdagens inlägg...
 
Planering är A och O och för mig var detta beslut att nu är det sista gången som jag gör ett försök, jag lovade mig själv där och då att blir inte det här hållbart så får jag acceptera mig själv som överviktig. Att ständigt gå och längta efter något annat och inte vara tillfreds med sig själv är jobbigt och att ständigt söka nya lösningar på att lyckas gå ner i vikt tar på krafterna, ni som jojo-bantat som mig vet vad jag pratar om.
 
Skulle detta bli en varaktig förändring så visste jag att nu måste jag låta detta få ta sin tid och jag kommer inte bli smal över en natt, jag måste även leva och må bra under hela min viktminskning och inte börja leva när jag nått mitt mål.
 
Vis av allt mitt gamla bagage med alla olika dieter som jag provat så bestämde jag mig för att här ska inte räknas kalorier eller väga maten, jag hade nått en punkt nu att; vem vill leva så resten av sitt liv? Sunt förnuft skulle få vara med och styra den här gången, jag visste ju att alla mina försök förut ju inte hade varit hållbara i längden då jag alltid gått upp i vikt igen. Alla de kilon jag gått ner plus att det alltid blev några extra till, här var jag tvungen att göra en förändring, det fungerade inte förut alltså måste jag göra något annorlunda den här gången.
 
Att ha flygresan i huvudet, min botten, så hade jag nu en helt annan inställning till hur jag skulle lyckas. Och att väga 140 kg till mina 170 cm så hade jag inget som helst mål att gå ner i vikt till 70 kg, jag menar det är ju orimligt att lyckas med det. Så jag bestämde mig för att väga tvåsiffrigt för det kan jag leva med, så mitt mål var att väga 99 kg och att gå ner till 99 kg var ju ändå 41 kg att gå ner. Här på bilden nedan vägde jag 99 kg och kunde köpa min första "lilla" svarta klänning och känslan var stor.
 
 
Jag tror att en av anledningarna till att jag har lyckats denna gång är att jag satte upp realistiska, nåbara och hanterbara mål som varit en stor fördel. Sätter man upp för höga mål är det lätt att misströsta, det kan kännas övermäktigt så att man känner att inte är någon mening: jag kommer aldrig att lyckas. Så för varje kilo jag gick ner kände jag mig stolt och tänkte "nu tar vi nästa kilo", ett litet steg i taget.
 
Jag hade aldrig hört talas om LCHF när jag nu började min resa och hade bestämt mig för att inga nya dieter utan nu kör jag tallriksmodellen och 3 mål mat om dagen, plus kvällsfika. Jag som hade en mage utan mättnadskänsla och som var van att äta konstant och att alltid dricka läsk mellan måltiderna och knappt visste vad är en normal portionsstorlek var, bestämde mig för att jag fick äta så mycket som rymdes på tallriken och det som typ ramlade över fick jag inte, äta och jag fick bara ta en portion. Det var så jag började.
 
Att jobba som undersköterska och väga 140 kg var inte lätt, att bara ta på stödstrumpor på de äldre och att böja sig ner var otroligt jobbigt för mig. Att jobba som undersköterska är ett väldigt rörligt yrke med många lyft och bara att hjälpa de äldre med personlig hygien/duschar gjorde att jag var dyngsur av svett varje dag. Jag kommer i håg en kollega som sa till mig efter min stora viktnedgång att "jag förstod aldrig hur du orkade och klarade av det med din vikt?". I dag är jag ändå tacksam att jag hade ett så pass rörligt yrke så jag var tvungen att röra mig för tänk om jag suttit på kontor, nu hade jag ändå lite "grundfysik".
 
Efter två veckor med tallriksmodellen halkade jag in på LCHF kosten av en slump.
Fortsättning följer.......
 
 
 
 

Att nå sin egen botten

Att vakna varje morgon och känna sig stolt över sig själv, att man klarat en dag till i början på sin livsstilsförändring och veta att man är en dag närmare sitt mål. Att för varje dag känna att kläderna börjar sitta lösare och lösare, det om något ger/gav mig motivation varje dag. Jag som alltid fått kämpa varje morgon med ångest över att kläderna var så trånga, jag hatade mina nytvättade tunikor som jag fick stå och dra i för att de skulle bli lite större, känner ni igen er?
Resan till min bror i Tyskland när jag skulle flyga och var alldeles ensam och vi hade bokat mig vid nödutgång då det är mer utrymme blev en flopp. Det vi inte visste var att vid nödutgångar så får det inte vara lösa delar så att armstöden inte gick att fälla upp utan det var fasta och heltäckta armstöd. Jag försökte på alla sätt och vis att få plats men det gick bara inte, jag var tvungen att påkalla flygvärdinnan och förklara läget och be om en annan plats. Någonstans där så låtsades jag att detta är fullt normalt samtidigt som tusen känslor inom mig poppade upp; alldeles ensam kände jag mig så utlämnad och försökte bara överleva situationen.
 
Jag fick byta plats till en där det gick att fälla upp armstöden och jag hade ingen bredvid mig så jag kunde ta del av lite mer säte. Men det slutade inte där utan jag fick än en gång påkalla flygvärdinnan då bältet inte räckte runt mig och jag fick en bältesförlängare. Den här resan gjorde att jag kände, att nu är min botten nådd. Jag är 40 år och får knappt plats att flyga, är det så här jag vill leva mitt liv och kanske bli ännu större? Vill jag kasta bort mitt liv och leva så här?
 
Jag som längtade efter att kunna köpa de kläder jag ville och inte köpa stora tunikor och byxor med resår!!!! Alla har vi olika anledningar till när man känner att nu har jag nått min botten och är beredd att göra en förändring. Jag reste till min bror i januari 2012 och samlade sedan kraft, planering och bestämde mig. I mars 2012 började min förändring som jag är så tacksam över att jag klarade. Min viktresa har inte bara skett på vågen, det har skett så mycket annat positivt på den mentala fronten; jag har vågat utvecklas och framförallt startade jag denna blogg som gett mig så mycket från er läsare och möjligheter för mig att komma ut i Sverige och föreläsa om min resa.
 
 
Än i dag när jag flyger blir jag lika förundrad över att jag får plats i flygstolen och att bältet räcker, och till och med i bland när jag sätter mig i flyplansstolen och märker att jag behöver dra bältet hårdare då personen innan varit större än mig. För en som inte varit i min situation kan detta låta konstigt, men för mig som varit så stor tar det tid att komma i kapp mentalt.
Fortsättning följer 140 kg minus 70 kg .....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Allt har sin början.....

Ser att jag har många nya läsare till min blogg och tänkte därför berätta lite mer om mig och om hur allt började.
Jag tror många känner igen sig i min resa, att de själva liksom jag har jojo-bantat en stor del av sitt liv och precis som jag provat typ alla dieter/mirakelkurer som finns, och framför allt viktväktarna som jag börjat om med flertalet gånger. Visst har jag lyckats att gå ner i vikt många gånger med bra resultat men för att sedan gå upp alla kilon plus lite till. Jag har aldrig förstått varför jag aldrig har kunnat hålla vikten utan har kämpat med jojo-bantningar mer än halva livet och allt som det medför negativt med det mentala.
 
Jag kommer i håg en gammal vän som sa till mig när jag träffade han på stan efter att jag hade lyckats gå ner mina 70 kilon att; "tänk Lindha när man träffade dig förut så var du antingen smal eller överviktig". Jag pendlade så kraftigt i vikt fram och tillbaka och självklart var det jobbigt mentalt för mig, det gjorde att jag fick skamkänslor och även drog mig undan från att umgås med folk mer än då jag måste.
 
I dag har jag kommit långt i min resa, i den mentala biten, och har fått en insikt och förståelse till varför jag förut inte har kunnat hantera mat utan ständigt pendlat upp och ner i vikt. Jag säger inte att livet med vikten är lätt numera, men äntligen vågar jag lita på mig själv och vet att jag aldrig kommer att gå upp i vikt och väga 140 kg igen.
 
 
Jag började min livsstilsförändring i mars 2012 och har hållit vikten fram till 2016, men då som jag skrivit förut så avled min pappa helt oväntat, vilket gjorde att jag mådde enormt dåligt och fick ett otroligt stresspåslag som gjorde att jag gick upp några kilon. Men jag har inte fallit tillbaka på något sätt i gamla mönster och det är jag stolt över, mina extra-kilon just nu är tillfälliga, och med den insikten jag har så blir jag inte stressad utan jag vet att de kommer försvinna. Men det känns viktigt att skriva och berätta att livet inte är en rak väg, i bland händer saker i livet som vi inte kan påverka, men så länge vi tar oss upp på banan igen så kommer vi tillbaka.
 
Mars 2012 började min resa mot en hälsosammare livsstil och en viktnedgång på minus 70 kg!!!! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott eller satt upp det målet när jag började. Mitt mål var att väga tvåsiffrigt, 99 kg, det kändes som ett bra mål att förlika sig med och ändå så var det 41 kg att gå ner.
Men resan började egentligen redan den 23 december 2011 då jag fyllde 40 år och fick en resa av min man, att hälsa på min bror i Tyskland där han bor. Jag blev så glad över presenten, att få åka dit helt själv och umgås bara han och jag tills jag kom på: hur skulle jag få plats i flygplansstolen?? Jag visste att jag behövde lite mer än ett säte, men då kom min man på att vi väljer din sittplats vid nödutgång för där är det mer benutrymme och jag kände mig lugn med det.
 
Resan gick av stapeln en månad senare,  januari 2012 och den flygresan blev min värsta mardröm som fick mig att komma till insikt på ett väldigt jobbigt sätt, men som gjorde att jag samlade kraft och förberedde mig på att nu är det sista gången jag gör ett försök att gå ner i vikt. Och i mars 2012 började min resa på från 140 kg och 18 månader senare vägde jag 70 kg. Fortsättning följer......
 
 
 
 
Visa fler inlägg