Min vikt

Det var ett tag sedan jag uppdaterade hur det går för mig med vikten och att få bort de här tråkiga envisa kilona som har bitit sig fast. Det tar sin tid och på drygt 14 veckor har jag gått ner 5,5 kg och det är ju inga fantastiska siffror, men jag mår jättebra och är fokuserad på att det får ta den tid det tar, vad är valet liksom? Börja äta fel? Hur hjälper det mig?

Det känns så oerhört skönt att jag har det lugnet i mig och känner ingen stress, jag äter bra och ren kost vilket jag vet är viktigt för mitt välmående. Jag motionerar regelbundet och tar hjälp av min PT Jonas några dagar i månaden, så jag gör vad jag kan efter mina förutsättningar. Detta ska ju vara en hållbar livsstil, därför känner jag att kilona kommer att trilla när min kropp är redo, och samtidigt måste jag ju säga att hade jag inte levt som jag gjort nu så hade jag nog inte trots allt gått ner 5,5 kg och jag menar; det är ju bättre än inget.

Jag tycker och tror att det är viktigt att komma i från det där tänket att det ska gå så fort, vi vill se förändring på en gång men det fungerar ju inte så i längden, hur många gånger har vi inte fått börja om och om igen då?

Här kommer min tabell i veckor; 

  • Vecka 1; + 1,1 kg = 86,1 kg
  • Vecka 2; - 0,6 kg = 85,5 kg
  • Vecka 3; - 0,5 kg = 85 kg
  • Vecka 4; - 0,8 kg = 84,2 kg
  • Vecka 5; - 1,2 kg = 83 kg
  • Vecka 6; + 0,5 kg = 83,5 kg
  • Vecka 7; - 0,1 kg = 83,4 kg
  • Vecka 8; - 1,6 kg = 81,8 kg
  • Vecka 9; - 0,2 kg = 81,6 kg
  • Vecka 10; + 0,9 kg = 82,5 kg
  • Vecka 11; - 0,6 kg = 81,9 kg
  • Vecka 12; - 0,1 kg = 81,8 kg
  • Vecka 13; - 0,1 kg = 81,7 kg
  • Vecka 14; - 1,1 kg = 80,6 kg
  • Summa minus; 5,5 kg
Tålamod och att se detta som ett långsiktigt tänk i stället för kortsiktigt. Hade inte jag haft tålamod förut som ni ser på bilden nedan så hade jag inte lyckats gå ner 70 kg.
 
 
 

Förändringar

I bland så blir man påmind om sådant man glömt bort men som är så viktigt att vara förberedd på när man gör en livsstilsförändring. Det kan låta så enkelt att jag åt LCHF och motionerade så gick jag ner i vikt, men handlar allt om det?
 
Att göra en stor förändring i sitt liv är större än så, alla har vi olika livspussel/familjer som vi måste ta hänsyn till samtidigt. Vad gör man t.ex. om resten av familjen tycker det är trist att vi inte äter samma mat?
 
När jag började med LCHF så var det för mig en ny tillfällig diet och jag visste inte bättre då, jag åt LCHF hemma och resten av min familj med min man och mina två barn åt som vanligt ris, pasta, bröd m.m. Vi lagade gemensam mat men jag bytte ut kolhydraterna, pastan i detta fall på fotot nedan, till mer grönsaker i stället i form av bla. zucchini.
 
 
Det fungerar olika i alla familjer och jag vet att tanken eller känslan att aldrig mer få äta pasta, ris, mjöl och socker kan kännas skrämmande. Men man kan faktiskt inte få hela kakan, någonstans måste vi göra vårat val; antingen är du nöjd som du är eller så måste det till förändringar för att vi ska slippa fortsätta växa ur våra kläder eller för att jag äntligen vill kunna gå på Hm och köpa den där fina tröjan eller byxan och slippa vara den som bara kan drömma om det.
 
Nu är vi ju väldigt upplysta om att gluten skapar inflammationer i kroppen och att socker göder cancer, så bara det borde ju vara bra anledningar till att förbättra kosten för hela familjen med små steg i taget. Men det är klart att det inte sker över en natt, MAT är laddat med så mycket olika känslor så det är väl klart att det kan bli lite kaos i familjen vid förändringar. 
 
Jag kommer i håg när min yngsta dotter helt plötsligt en dag sa; Mamma jag saknar din mjuka mage att ligga på, jag saknar att du inte bakar bullar när jag kommer hem från skolan. Väldigt jobbiga förändringar och känslor men mina barn vill hellre ha en mamma som håller sig frisk och lever längre, eller hur?
 
Dessa förändringar är givetvis övergående och i dag uppskattar mina barn att jag blivit mer social och jag tycker att det är roligt att vi hittar på mer saker med dem i och med att jag har fått så mycket mer energi. Och om valet står mellan att äta eller komma i de kläder jag vill så är valet lätt. Jobbet måste göras och även om det är tungt emellanåt så är det bara du som väljer vad du stoppar i munnen och sväljer, vi kan inte skylla på någon annan där, du gör alltid sista valet!!!  
 
 
 
 
 

Boost

Jag tränade med min personlige tränare Jonas Brandt  i fredags, jag bokar alltid in träning från morgonen då jag tycker att det är skönast att få det överstökat. Visst är det konstigt, jag samtidigt både gillar och ogillar att träna? Jag menar känslan efteråt är ju så behagligt skön, man är full av ny kraft och energi och man känner att man fått ny styrka i sig. Men på något sätt så sitter det ändå en liten fuling på axeln och tycker emellanåt att det är jobbigt att träna.
 
I fredags hade jag med mig min dotter som skulle passa på att träna också, så Jonas frågade om vi ville köra ett gemensamt pass jag och min dotter. Min första tanke var absolut, kul! Men sedan kom latmasken; "då blir det nog ett lugnare pass i dag". Där fick jag så jag teg, Jonas byggde upp olika stationer med cirkelträning där vi körde omlott mellan varje station och han såg noga till att ingen av oss maskade och peppade oss; "fortsätt lite till, 20 sekunder kvar, sedan byter ni station". Både jag och Julia var högröda i ansiktet och helt slut båda två, men samtidigt var det jättekul att träna tillsammans.
 
  
 
Det är en sådan skillnad att träna med en Pt, du får ut så mycket mer av ett pass effektiv träning i en timme, för när man tränar själv så är man lite långsammare. Men som sagt, all träning är bättre än ingen och jag är glad att jag gör valet att investera i min hälsa för att må bättre.
 
Och är det något jag tänker på ofta när jag tränar för att peppa mig själv när det är som jobbigast är Jonas ord som jag kommer i håg, hur han tjatade på mig när vi tränade inför min första tjejmil 2013 när jag var nära att ge upp och stanna i back intervallträningen; "fortsätt kämpa, du är snart uppe, det är det här som gör dig stark, fortsätt". Och på något vis så får man kraft där och då och jag vet att förändringar sker inte i en komfortzon.
 
Veckans nya övning var att ligga planka på en pilatesboll och samtidigt träna balansen, jag var så rädd (ni vet mina rädslor för nya saker/övningar och riskera att ramla). Jonas visade först hur jag skulle göra och den ser ju både lätt och snygg ut den övningen, detta var ren och skär ångest för mig att göra denna övning. Jag förstår om vissa tycker det är en baggis, men i mitt förflutna medvetande finns fortfarande en 140 kg tung Lindha kvar som är rädd för att saker inte ska hålla eller att jag ska ramla. 
 
 
Jonas fick sitta bredvid och hålla i bollen då jag var rädd att den skulle rulla framåt. Jag kan skratta åt det nu, men tusan vad nöjd jag blev som klarade den även om jag ser rätt klumpig ut, jag till och med bad Jonas skynda sig ta kort innan jag inte skulle orka mer. Ja, haha, mina pt-pass de går inte av för hackor, jag ska ju hinna ta lite kort till bloggen emellanåt också.
 
 
 Både jag och Julia ramlade i hop på golvet efteråt, men grymt nöjda med träningen.  
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg