Vår beroendehjärna

Jag har alltid hävdat att jag inte är sockerberoende(kolhydrater), jag har aldrig varit någon som gillar efterätter och därför har jag i min enfald alltid sagt att "tur jag inte har den lasten också". Men ju mer jag lär mig och sedan jag börjat mina utbildningar så har jag insett att jag är även kolhydratberoende. Men jag går loss på bröd, pasta, mjöl, ris och potatis och det är ju riktiga kolhydratbomber!!!!!
 
Vi har ju vårat belöningscenter i hjärnan, det är det som får oss att må bra. Men belöningscentret kan också stimuleras av droger och precis som med droger så ger socker/kolhydrater en kortvarig lycka. Därefter måste vi fylla på med mer för att uppleva kicken igen. Jag tror vi alla känner igen oss i att man tänker "jag ska bara ta EN smörgås/godisbit" och genast kickar suget i gång. Och sedan får man dåligt samvete som gör att man tar en bit till för att döva känslan, och så är allt i gång och tankar som "nu har jag förstört allt lika bra jag äter mera".
 
Och så hetsäter man kanske hela kvällen och tänker "jag börjar i morgon igen". Men tänk om du kan stoppa dig själv, stoppa impulsen att fortsätta äta och låta det vara ok att du tog en smörgås. Det var gott men jag stannar vid det, inte lätt jag vet, men det går att  lära sig att hantera dessa känslor.
 
Vårat belöningscenter använder sig av flera signalsubstanser, exempel på det är kroppens endorfiner. Endorfiner kan man säga är kroppens eget morfin. Det är smärtstillande både när det gäller fysisk värk eller själslig smärta. Att man använder kolhydrater som t.ex. smörgåsen, godiset, socker och pasta är typiska smärtstillande och ångestdämpande medel som tyvärr fungerar kortsiktigt.
 
Vi måste lära oss hur vår kropp fungerar för att det ska bli en hållbar viktminskning, all min kunskap i dag hade jag inte när jag började för fem år sedan år 2012. För mig var LCHF ännu en ny diet som skulle göra mig smal och sedan skulle jag återgå till mitt gamla när jag hade blivit smal. Ack så fel jag hade! Detta är en livsstil som jag för varje dag lär mig mer om, och som gör att jag i dag känner en sådan trygghet med att jag vågar säga att jag kommer aldrig väga 140 kg mer igen!! 
 
Vissa kan ta fem godisbitar ur skålen och vara nöjda och sen sluta, andra tömmer hela skålen ångrar sig och dagen är förstörd. Vi får inte blunda för beroendet, det är precis som att en alkoholist inte kan ta ett glas vin.
 
En liten parantes: om du ger en alkoholist en alkoholfri drink men den smakar precis som om det vore alkohol i, kommer han trilla dit? Jag äter inte bröd fast det är bakat på bästa LCHF-sätt, för jag vet att då trillar jag dit och överäter, så jag gör valet att avstå substitut.
 
Jag håller på och utbildar mig till viktminskningsterapeut nu och kommer i samband med det behöva "test klienter", där vi tillsammans kommer att arbeta i grupp under 9 veckor max fem deltagare. Mer info om detta kommer på bloggen så håll utkik!
 
 
 
 

Tid tar tid

Alla har vi ett val; att bestämma hur du vill göra. Och även när du inte gör ett val, så är även det ett val!
 
Hur många av er känner inte igen sig i; att jag vet precis hur jag ska göra och ändå så gör man fel?
 
Jag som är hemkommen från Skåne där jag nu håller på och utbildar mig till viktminskningsterapeut, så river det upp känslor som jag hade under min viktminskningsresa men på ett positivt sätt. Jag inser ju nu att jag gjorde alla rätt den här gången för att lyckas, jag som jojo-bantat i hela 26 år när jag nu räknar efter har ju äntligen slutat "banta" och har lärt mig att äta mat igen på ett normalt sätt. Och framförallt har jag lärt mig att hantera mina känslor i stället för att döva dem med mat!!!!
 
Belöningsäta?
Uttråkningsäta?
Tröstäta?
 
Känner du igen dig? För mig har maten alltid varit min medicin för att få bort obehag eller för att få belöning. Kicken i hjärnan som gör att livet känns lättare att leva just då när jag äter, men den stunden är ju kortvarig som ni alla vet. Så fort Snickers 'en är slut vill vi ha mer för att döva känslorna, att jag nyss ätit en Snickers spelar ingen roll, och så är bollen i rullning i all oändlighet. Eller tills på måndag för DÅ ska jag börja göra rätt för hundrafemtioelfte gången, och på måndag ska jag lyckas fast jag har börjat många måndagar förut!!! Det är ju så lätt att där i stunden skjuta på saken; jag gör det i morgon i stället.
 
Jag kommer i håg hur jag valde bort livet på grund av min vikt förut, hur jag valde bort att gå på fest för att jag kände mig tjock, ful och inte hade några kläder som passade. När jag tänker efter så har min övervikt kostat mig så mycket i relationer, och så många fel val jag gjort för att jag skämdes över mig själv.
 
Vill man få en bättre hälsa och må bra så är det viktigt att må bra under hela viktminskningen och inte tänka att; "när jag blir smal DÅ minsann ska jag unna mig allt och leva". Det är jätteviktig att må bra under hela resan och inte straffa sig själv med sådana tankar, och det är det jag tror var en del av min livsstilsförändring som gjorde att jag mådde bra och kände mig fin under tiden, och kunde njuta av viktminskningen och vara i nuet. 
 
Hur känner ni?
 
 
 
 
 

Motivation

Vad gör ni när ni är på gränsen till att ge upp, när ni inte orkar, och känner att det inte är meningen med något, jag är dömd att vara överviktig resten av livet. Jag går ju ändå inte ner i vikt, eller det går så sakta, det tar sån tid, det måste vara nåt fel på mig, och min kropp svarar inte.
 
Oavsett hur många kilon man har att gå ner, så kommer det att komma dagar när allt känns tungt och motigt, för man vill ju bli smal på en gång, och helst JUST NU!!!
 
Vad har ni för knep för att klara den "dagen" när det känns som allra jobbigast. Att, nä nu ger jag upp! När man bara känner; nu skiter jag i det här, jag orkar inte träna, jag vill äta pizza, läsk, chips och smörgåsar (som är mina laster).
 
Jag brukar ta en promenad och lyssna på bra musik för att skingra tankarna, men det är inte alltid det hjälper.
 
Men något som kan vara bra att ha i bakhuvudet när du känner att chokladbiten lockar mer än något annat så ta dig en funderare på vad som fick dig att starta din nya livsstil, varför ville du börja göra en förändring? För inte kommer den där chokladbiten att föra dig närmare ditt mål? Nej chokladbiten är en tillfällig kick i livet, i vårat belöningscentra, men tyvärr är kicken inte långvarig och genast vill du ha mer för att du ångrade dig och känner att allt nu är förstört, och så börjar vi om på måndag igen.
(Här på bilden nedan är min anledning till varför jag startade).
 
 
Det kommer aldrig att komma en bättre måndag som är lättare än just här och just nu. Jag jobbar väldigt mycket mentalt med mig själv och mina klienter och vet hur viktigt det är att finna någon ny sysselsättning i livet som ger dig större kick än att sitta i soffan och äta.    
 
Det tar längre tid att förändra ett beteende, än att gå ner i vikt. Även om man får äta sig mätt med god LCHF-kost så är det ju ändå lätt att äta för mycket, överäta. Så vi måste börja göra något som för oss närmare vårat mål varje dag och inte tvärtom.
 
 
Visa fler inlägg