Om sanningen ska fram

Är LCHF hållbart i längden? Hur kommer det sig att jag gått upp i vikt? Hur mycket har jag gått upp i vikt?
Alla dessa frågor är självklart viktiga och jag tänkte nu berätta för er hur min situation är just nu.
 
Jag har ju ätit LCHF sedan 2012 alltså i fem år, och när jag började vägde jag 140 kg och gick ner till 70 kg på 18 månader!!!!! När jag hade nått mina 70 kg så mådde jag jättebra och höll den vikten stabilt i flera år, och när jag menar stabil vikt så pendlade jag mellan 70-75 kg då kroppen i bland samlar på sig vätska, men att hålla sig till plus minus fem kilo kändes stabilt.
 
Sedan inträffade en jobbig situation i mitt liv som gjorde att jag fick ett enormt stresspåslag, och i stället för att ta det lugnt så körde jag på ändå för att vara "den duktiga flickan". Jag fortsatte med mina föreläsningar, tidningsreportage, utbildningar, resor och bloggandet samtidigt som jag jobbade för att upprätthålla allt. Inom mig hade jag en enorm sorg och allt nytt som påverkade oss i vår nya familjesituation, inte en dag har jag varit sjukskriven fast det kanske var det jag skulle behövt. 
 
Här började jag prioritera bort min hälsa för att hinna med allt annat och för att hjälpa alla andra, i dag vet jag bättre. Som när man är ute och reser och flygvärdinnan säger; "sätt på dig gasmasken på dig själv först så kan du hjälpa andra sedan". Det har jag lärt mig nu: jag måste själv må bra så jag får ha kraft för att sedan kunna ge till andra.
 
Men i stället tappade jag orken till att motionera. Visst tog jag mig ut i bland men det var tyvärr halvhjärtade försök, jag fortsatte äta LCHF men så här i efterhand vet jag nu att jag lurade mig själv att tro att jag åt rätt. Mina portioner blev alldeles för stora, jag började ta till mellanmål mellan måltiderna (allt ändå inom LCHF). Men där kom behovet fram, att tröstäta för att få den där kicken i hjärnan, en sorts belöning och jag lurade mig själv att det var ok eftersom det var inom LCHF. Maten blev lösningen igen för att belöna mig själv och dämpa det ständigt dåliga samvetet av att jag inte räckte till överallt.  
 
Vågen började sakta krypa uppåt vilket gjorde att jag fick ännu mera stress i mig av det. Jag fick ett återfall i kolhydratsträsket, ett återfall som höll på i tre dagar innan jag tog mig i kragen och hittade tillbaka till LCHF. Var det värt det? Givetvis inte! En häftig viktuppgång på 3 kg stärkte ju inte självförtroendet direkt. Men jag vet/visste bättre.  
 
Jag jobbar mycket mentalt med mig själv och bestämde mig att nu är det dags att dra i handbromsen; -jag mår inte bra, vad ska du göra åt det Lindha? Jag kände att jag var tvungen att börja fokusera på bara mig och min hälsa och valde därför att ställa in mina inplanerade föreläsningar, utbildningar och event i höst. Jag började planera veckomenyer som jag alltid gjort, och storhandlade så allt fanns hemma. "Back to basic" helt enkelt.
 
Eftersom jag har fått problem med magen så har jag börjat minska på mejerier i min kost, jag tar inte bort mejerier helt på en gång utan jag trappar ner allt eftersom. Jag har minskat ner på protein vid varje måltid då jag åt för mycket av det, och jag tillsätter mer grönsaker till varje måltid.
 
Jag äter tre gånger per dag: frukost, lunch och middag, och kniper det och suget/hungern kommer tar jag mig ett kokt ägg med majonnäs eller smör. Samt att jag nu äter tillskott för att hjälpa min kropp komma tillbaka. Vilka tillskott jag äter kan du läsa här.
 
Jag har börjat röra på mig varje dag och ni anar inte vad skönt det är nu när man är på gång, min motion är varierad så det blir långa promenader blandat med intervaller, motionscykel och styrkeövningar. Jag går ut försiktigt och kommer som jag gjorde förut att öka på träningen allt eftersom.   
 
På det här viset mår jag nu så mycket bättre igen, maten ger mig stabilt blodsocker och träningen och att sysselsätta sig gör att jag inte har samma behov av att tröstäta. Sedan för att få kicken i hjärnan har jag satt upp mål/ delmål så jag har något att se fram emot hela tiden. På det här viset känner jag mig motiverad och har fått tillbaka min energi igen.
 
Mina delmål för att få kicken är att jag köpt mig ett par byxor som jag inte kan knäppa nu, och känslan när jag får igen byxan kommer att vara värd allt. Jag har roliga resor inplanerade (ej jobbresor) och sedan som ni vet har jag ju min blå klänning som mål att komma i igen.
 
Men något som är viktigt att komma i håg är att detta ska vara ett sätt att leva, det är ingen tillfällig diet. Jag hamnade bara på villovägar ett tag. Men jag ser ändå det positiva i allt som händer och lär mig av detta, nya erfarenheter av att allt handlar inte om att bara äta rätt och röra på sig, det är så mycket runt omkring som också kan ställa till det om man vill gå ner i vikt.
 
Så i dag väger jag 15 kilo mer och jag ska se till att må bra av min resa ner till min klänning, den tid det nu tar, och ni ska få följa mig ända till målet. Här nedan nytagen bild i svartklänning 15 kg tyngre.
 
 
 
#1 - - Nathalie:

Bra att du kan rannsaka dig själv och sätta stopp! Det där duktig-flicka syndromet förstörs å otroligt mycket!! Det gjorde att jag själv rusade rakt in i väggen, usch. Kram och heja dig!

Svar: Tack Nathalie, kram till dig med <3
halvalindha

#2 - - Hanna Karlsson:

Heja dig! Du kommer fixa det!

Svar: Tack för ditt stöd Hanna <3
halvalindha

#3 - - Emma:

Du är så klok och verkligen en förebild. Det här kommer att gå jättebra och jag ser fram emot att fortsätta följa din resa in i den blå klänningen. 😁 😍

#4 - - Emma:

Du är så klok och verkligen en förebild. Det här kommer att gå jättebra och jag ser fram emot att fortsätta följa din resa in i den blå klänningen. 😁 😍

#5 - - Kerstin:

Allt har sin tid. Kroppen förändras ju också med åldern, så man får ta lite mer tid på sig. Du kommer säkert nå dina mål med en positiv attityd och blickarna framåt. Heja dej 👍

Svar: Tack Kerstin, det känns bra att ha kommit i gång och med er mina läsare som stöd <3
halvalindha

#6 - - monica:

Så ärlig du är! Det finns mycket värre eländen i världen än dina/ våra kilon. Så kan man tänka att man lever "tillfrisknad" från övervikt, alkoholism, diabetes typ 2 , men ändå finns sjukdomen i botten och kan ta över när som helst. I våras tänkte jag gå ner 5 kg. Med lagom schizofren planering med inslag av Alzheimer så har jag lyckats med nån konstig matplanering och dubbel bokföring och sväljt är glömt. Jag skulle inte orka jobba nära mat som du, skulle frestas till max. Motion och frisk luft ger lyckokänslor. Liksom nåt roligt handarbete på gång. Hoppas glädjen kommer tillbaka för dig
Man kan inte vara på topp jämt. Och du är en offentlug person med alls ögon på dig.Nu får vi följa din viktnedgång och haka på.!! Om det ändå inte fanns så mycket äpplen på träden. Min värsta stötesten.

Svar: Tack Monika, det känns bra att ha kommit i gång igen och berätta hur jag mår nu. Som tur är så fungerar det bra på mitt jobb att hantera all mat. Äpplen är jag dessvärre allergisk mot så det avstår jag lätt :) Kram <3
halvalindha

#7 - - Tussilago:

Det är ju just det där som är svårt, att gå ner går säkert på nått vis om man ger sig den på det, men sen då? Och så farligt för om man fortsätter äta så går man upp alla kilona och lägger på lite till också. Starkt! att stoppa i tid.
Du fixar det! Ja det där med portionsstorlekar och vad man får äta är svårt. Det som funkar för en kanske inte gör det för nån annan. Men bara börja om från början igen. Det är en fin höst att upptäcka.

#8 - - Nippertippan:

Fint Lindha! Jag följer ditt exempel.