LINDHA VIKSTRÖM

Den här veckan har varit och är tuff, jag får påminna mig själv då och då att jag behöver inte äta, jag är inte hungrig. Det är så lätt att vilja stoppa något i munnen för stunden.

 

Min yngsta dotter har fyllt år och vi har haft närmaste familjen på kalas med köpta smörgåstårtor och gräddtårta. Jag har inte riktigt haft samma energi att själv laga LCHF-vänligt. Ingen av våra gäster äter LCHF och jag själv äter inga LCHF substitut just nu som är bakat med godkända råvaror. Därför köpte jag allt färdigt för att slippa göra jobbet. Konstigt nog är det lättare att avstå än att falla dit då jag verkligen inte kan äta detta.

 

I helgen blir det ännu mera kalas med min dotters kompisar med tjejmiddag. De har bestämt att det ska vara pizzabuffé så jag kommer ha färska rykande goda pizzor framför näsan att hantera, och bara lukten är ju förförisk. Min strategi om det blir något över är att skrapa av och äta fyllningen. Jag vet att jag kommer fixa det, men självklart är det frestande. Men jag har ju nu bestämt mig för att lyckas igen och då finns ingen annan väg att gå.

 

I förrgår var dock en jobbigare dag och då fick det bli ett extra mellanmål i stället för att falla dit; 8 stycken köttbullar slank ner men sedan var jag nöjd. Anledningen till att jag kände mig hungrig och behövde äta har jag förstått nu så här i efterhand; till middag dagen innan åt jag en fisksoppa och hade troligtvis för lite fett i maten, och då kommer suget/hungern som ett brev på posten.

 

Jag brukar alltid säga att man ska skriva ner vad man äter i en anteckningsbok, jag brukar kalla det en matdagbok för då kan man i efterhand gå tillbaka och se vad saker och ting kan bero på. Har man ätit för lite mat eller för mycket? Man får en helt annan koll och det är ett bra hjälpmedel.

 

Dessvärre har det inte blivit några promenader än den här veckan, kylan och problem med ryggen har ställt till det tyvärr, jag gjorde illa mig på jobbet nu i veckan så jag har rejält ont i ryggen.

 

Nu har jag fått skriva av mig min vecka som känns så där, men jag vet att det kommer bli bättre, det är dom jobbiga dagarna som tar oss till målet, eller hur? Det är dom jobbiga dagarna som gör mig stark och så tänker jag nu för att kämpa mig igenom. Hur går det för er?