LINDHA VIKSTRÖM

På min blogg skriver jag bara när jag har något att skriva om, jag menar enligt statistik och allt ska man helst skriva och lägga ut inlägg varje dag, och gärna vid rätt klockslag när man tror folk går in och läser. Jag orkar inte med sådant utan jag skriver när jag får skrivglädje och ibland skriver jag inlägg varje dag och i bland kan det gå någon dag. Vill man läsa min blogg så får man ta det. Att ha press att skriva något varje dag känns inte bra.

 

Jag skrev ju om min skitdag för några dagar sedan och jag har haft huvudet ovanför vattenytan sedan dess. I dag åkte jag in till stan för att köpa mig ett par nya jeans, det kändes trist att vänta tills jag kom i de jag har, och jag har ju skrivit om och vet att det är viktigt känna sig fin och må bra under resan med.

 

Jag tar alltid med mig tre olika storlekar till provrummet, ibland även fyra för att jag är så osäker på vilken storlek som passar. Sedan är det ju som så att storlekarna varierar stort beroende på klädmärke och vilken butik du handlar i. Jag skulle lätt kunna trycka i mig i en storlek 40 på min blus, men vem vill ha kläder som sitter tajta som korvskinn? Så vad det gäller klädstorlek är allt relativt beroende på hur man är som person och hur man vill att kläderna ska sitta. Jag gillar löst och ledigt.

 

Men som sagt jag tog med mig tre par jeans till provhytten och hade i min tanke att jag tar med mig ett par som är för stora och ett par som jag nog vet passar, och ett par i mindre storlek bara för att "TÄNK om jag nästan kommer i dem"?  Jag hade lite motivationstänk där.

 

Jag provade den större storleken som jag hade med mig först i tanke att det var ett smart drag att känna; jag behöver en storlek mindre på byxorna. Helvete, så kom jag inte i dem riktigt och här kom hopplösheten fram; vad är detta? Jag blev så arg och besviken och hade ingen lust att hämta ytterligare en storlek större, eller för den delen överhuvudtaget fortsätta prova kläder. Jag bara kände; ut från detta provrum nu innan jag kvävs och byxorna fick hänga kvar i provhytten, ungefär som; tro inte fan jag tänker hänga tillbaka er, det är ju byxornas fel!

 

Men jag vet att det hjälper inte att hänga läpp, utan jag väljer mina tankar. Att detta var nu och jag är på rätt väg och detta var just detta klädmärke, så nu går vi vidare. Inte tusan ska detta få förstöra, herregud det är ju en sketen byxa. Nu kör vi vidare, eller hur?

Tog en promenad när jag kom hem och gav mig på min mördartrappa, jag menar det är ju bättre hantera känslorna så eller <3