Balans i livet
I dag hände det, min största fasa; att ramla! Jag tog en joggingtur i morse i det sköna soliga vädret och snubblade. Jag flög framåt handlöst ner i gruset, det gjorde så ont och jag förbannar mig själv för att jag inte lär mig och lyfter på fötterna när jag springer.
När jag vägde 140 kg så var det min mardröm att ramla för jag visste att jag hade så svårt att ta mig upp, likaså var jag livrädd om stolarna jag satt på skulle hålla. Även om jag inte väger 140 kg i dag, så finns det kvar i mig känslomässigt och mentalt. Även om det gjorde ont och skrubbsåren är rätt små så var det känslan som var jobbigast; att jag fortfarande lider av att jag varit så överviktig och att det i bland fortfarande hindrar mig i dag i vissa situationer fast jag är normalviktig.
Att känna att jag fortfarande har rädslor och att vara rädd för att exempel stå på en stol, eller att åka i branta rulltrappor är något som jag håller på och tränar bort, bl.a med min pt Jonas Brandt, och jag är så glad att jag har han som respekterar och stöttar mig i detta.
Under min mammas flytt som pågått intensivt under två veckor så har jag inte prioriterat min träning, vilket gör att jag hamnar i lite obalans och mår sämre, även om jag rört mig mycket hela tiden med att lyfta, bära och packa kartonger. Min man Magnus har sett på mig att nu mår inte Lindha bra och när han var på gymmet för andra gången i rad utan mig och Jonas var där och frågade hur det var med mig så sa Magnus till Jonas; ring Lindha.
Sagt och gjort så är jag glad över att Magnus vet vad jag behöver för att ha balans i mitt liv.