LINDHA VIKSTRÖM

I förra veckan så gick jag till gymmet med min man för första gången på ganska länge, det är nog lite mer än ett år sedan jag var där och jag har verkligen dragit mig för att gå dit. Min man har frågat mig varje gång han ska till gymmet om jag ska hänga på. Och jag har varit trotsig som ett barn och sagt; nä, det ska jag inte den här gången heller.

 

Många gånger har han träffat på min personliga tränare Jonas Brandt på gymmet som alltid bett min man hälsa till mig. Och jag har som sagt verkligen dragit mig för att gå till gymmet, dels för min viktökning som ger en skamkänslor men även en osäkerhet att träffa Jonas igen. Samtidigt som jag tänkt så mycket på att nu ringer jag han så vi kan köra i gång träningen igen, jag vet inte riktigt vad det suttit i. Min Magnus sa en gång efter att han hade tränat på gymmet och träffat Jonas att: -nu ber jag att han ringer dig för du behöver honom!!!!

 

Andra gången förra veckan vi gick på gymmet så kom jag inte undan utan Jonas var där och kom fram till mig och tårarna bara rann, helst ville jag bara rymma. Ni anar inte vad jobbiga känslor som kom fram. Men nu var konfrontationen oundvikligen där, jag hade kunnat smita ut innan han sett mig men samtidigt så kände jag där och då att det var meningen nu, det fanns inga mer undanflykter. Så vi pratade och vi bestämde att nu kör vi igång igen, och Jonas sa till mig: Lindha, den här gången är utgångläget så mycket bättre det är inga 70 kilon som ska bort utan det handlar om 15 kilo, det fixar vi lätt. 

 

Så i går var jag taggad att komma i gång och jag hade turen att mina nya träningsbyxor och nya vattenflaskan kom med posten samma dag, för det är ju faktiskt så att det ger en lite extra motivation det också. Jag älskar verkligen ljusblått och koboltblå.

 

 

Ni anar inte vilken skön känsla/lättnad att jag nu har tagit mig över denna tröskel och känner mig så grymt motiverad att börja styrketräna igen med Jonas, äntligen har alla bitar fallit på plats igen och jag känner en sådan enorm glädje.