Tid tar tid

Alla har vi ett val; att bestämma hur du vill göra. Och även när du inte gör ett val, så är även det ett val!
 
Hur många av er känner inte igen sig i; att jag vet precis hur jag ska göra och ändå så gör man fel?
 
Jag som är hemkommen från Skåne där jag nu håller på och utbildar mig till viktminskningsterapeut, så river det upp känslor som jag hade under min viktminskningsresa men på ett positivt sätt. Jag inser ju nu att jag gjorde alla rätt den här gången för att lyckas, jag som jojo-bantat i hela 26 år när jag nu räknar efter har ju äntligen slutat "banta" och har lärt mig att äta mat igen på ett normalt sätt. Och framförallt har jag lärt mig att hantera mina känslor i stället för att döva dem med mat!!!!
 
Belöningsäta?
Uttråkningsäta?
Tröstäta?
 
Känner du igen dig? För mig har maten alltid varit min medicin för att få bort obehag eller för att få belöning. Kicken i hjärnan som gör att livet känns lättare att leva just då när jag äter, men den stunden är ju kortvarig som ni alla vet. Så fort Snickers 'en är slut vill vi ha mer för att döva känslorna, att jag nyss ätit en Snickers spelar ingen roll, och så är bollen i rullning i all oändlighet. Eller tills på måndag för DÅ ska jag börja göra rätt för hundrafemtioelfte gången, och på måndag ska jag lyckas fast jag har börjat många måndagar förut!!! Det är ju så lätt att där i stunden skjuta på saken; jag gör det i morgon i stället.
 
Jag kommer i håg hur jag valde bort livet på grund av min vikt förut, hur jag valde bort att gå på fest för att jag kände mig tjock, ful och inte hade några kläder som passade. När jag tänker efter så har min övervikt kostat mig så mycket i relationer, och så många fel val jag gjort för att jag skämdes över mig själv.
 
Vill man få en bättre hälsa och må bra så är det viktigt att må bra under hela viktminskningen och inte tänka att; "när jag blir smal DÅ minsann ska jag unna mig allt och leva". Det är jätteviktig att må bra under hela resan och inte straffa sig själv med sådana tankar, och det är det jag tror var en del av min livsstilsförändring som gjorde att jag mådde bra och kände mig fin under tiden, och kunde njuta av viktminskningen och vara i nuet. 
 
Hur känner ni?
 
 
 
 
 
#1 - - Paula:

Känner igen mig själv i allt du skrev om. Varje måndag skulle jag också börja äta rätt och få bort övervikten mm... ! Varje kommande sommar skulle jag vara äntligen smal och kunna använda kläder som nu var för små, men ännu är det inte verklighet. Tråkigt men sant. Kram/Paula

#2 - - Tussilago:

Ja! visst känner man igen sig. Men jag har också tänkt såhär,,, den övervikt jag har, har jag ju inte fått över en natt. Det byggs ju sakta på, så man knappt märker det.
Så egentligen så ska man ju ta det lite några kilo ner, några till. Sakta men säkert,, utvärdera. Tänk efter! är det värt att äta det här... jag vet ju att jag inte ska äta det och det. Kan man byta ut det mot nått annat. Man får vara på sin vakt om det ska bli resultat. Men tror inte på att man ska vara dum mot sig själv, och skambelägga sitt beteende. Men sakta men säkert byta ut innehållet i skafferiet och kylskåpet. Fast det är svårt att ändra sig, men det går. Umgås inte med snickersätare,,, man måste byta sällskap kanske. Tårtfolket får man säga adjö till.. fikanissarna får hålla sig på avstånd, ha! ha! nä skämt åsido!! inte lätt det här.

#3 - - Jenny:

Jag känner väldigt väl igen mig i din beskrivning, men jag vill lägga till en sak som sätter käppar i hjulet åtminstone för mig. Jag vill väldigt väldigt gärna tappa i vikt för att må bättre och bli rörligare, jag vill leva riktigt länge och må bra hela tiden. Det borde ju vara anledningar som skulle hålla mig på banan och borta från sockerträsket. Men det finns en anledning som gör att jag trillar dit hela tiden. Jag har kommit långt några gånger, men så trillar jag dit.
Jag är nämligen livrädd för att bli smal. Jag vill bli smal, men jag är livrädd och orkar inte alltid ta fighten. Vad är jag då rädd för? Det är ganska enkelt. Jag är en ensam person, lever ensam och har inte så många vänner och bekanta i min närhet. Jag försöker skaffa fler vänner och skulle önska en partner, men det är inte helt enkelt när man inte är purung längre. Jag känner mig ofta bortglömd och ratad och jag vet inte varför. Jag kan inte gå med på att det är min person det är fel på, jag är en trevlig och glad person som är lätt att umgås med, ändå är jag ensam. Jag får ofta höra att jag gör andra glada eftersom jag själv alltid är glad, ändå är jag ensam. Pudelns kärna blir här att det enda jag kan skylla på är att andra inte kan se mig för den jag är, de ser bara att jag är överviktig. Tänk då om jag blir smal och upptäcker att det inte spelar någon roll, att ingen vill vara med mig i alla fall, att jag fortfarande är osynlig. Det är så mycket enklare att gömma mig bakom min vikt, jag är livrädd att mina värsta farhågor ska bekräftas. Maten är den enda vän som aldrig sviker. (fast det är en falsk vän, det vet jag)

#4 - - Tussilago:

Nu blev jag lite fundersam, men så är det ju. Folk var annorlunda mot en när man var smal. Det är mycket det där medlidsamma man ser, fast dom inte säger det. Men i dagens samhälle är man en loser som överviktig, så är det. Man passar inte in riktigt, som att man är lite lat om man inte gör nått åt det. Helt absurt! egentligen, men alla tänker inte så, men många. Sen är det ju också mycket som man inte kan göra heller, jag backar för att cykla t ex, känner mig klumpig. Som jag gjorde förut. Jag gillar trädgårdsjobb men det blir ju också bökigt, tar emot. Men som smal har man helt klart nya dörrar att öppna, bättre självförtroende t ex som gör att man tar för sig mer. Så man har nog inget att förlora på det, mer än vikt. Döjobbigt! men jag ska prova nu, ska börja promenera och dra in på mat. Har hittat ett nytt intresse att måla gamla möbler, stolar, byråer, och sånnt. Nått som håller mig sysselsatt med annat än mat.

#5 - - monica:

Känner mig smal. Befinner mig i USA sedan 14 dagar! I NewYork och Washington är de flesta människor smala. I Chicago och Minnesota många som har svårt att få med sig kroppen , när de går. Till min stora glädje ser man få överviktiga barn. Det har mestadels gått bra att äta ute eller handla på Supermarket. Alla produkter är märkta med kalori/kolesterol/fettinnehåll. Det är 0% fett i nästan alla yohurtar. Väldig sockerreklam. Träffade amerikanska släktingar i Chicago, barnbarn till min mormors bror som utvandrade 1901. Aldrig träffat dem men brevväxlat i över 30 år, sedan vi fick kontakt. De 70 åriga damerna visade foton på sig och familjemedlemmar. Min mormors bror fick 3 barn. En dotter blev alkoholist med alkoholistbarn. En son 4 normalviktiga barn, barnbarn. Och dessa vi träffade är barn till en dotter. De är klotrunda. Och det är den enas barn och barnbarn också. På bilder i 20 årsåldern normalviktiga, men sedan drar de på sig minst 40 kg. Gruppbilder med ingifta och bonusbarn , de är normalviktiga. Och har tillgång till samma mat utan att äta sig kraftigt överviktiga. Jag har trots sockerberoende och alkoholistgener, lyckats hålla mig någorlunda på mattan.Men underligt är det med överätargener och för mig ständigt bantande. Nu får det bli de 10 kg minus till slut. Tror inte jag gått upp, avstått från allt med med socker i, förutom 2 äpplen per dag.