Yttre påverkan

Har ni någon gång känt att om ni ska i väg på en fest eller träffa vänner och fika, och man har gjort sig i ordning och känner sig så fin, men så finns det vissa personer i sällskapet som gör att man helt plötsligt känner sig tjock och obekväm, ungefär som om man gått upp 10 kg i vikt på en minut?
 
Det har hänt mig många gånger under min viktminskning och i bland kan jag även känna så nu, men värst var det under viktminskningen då dessa känslor gjorde att jag kände mig misslyckad, och då är det lätt att falla dit för frestelser. 
 
Men är det något jag vet så finns det inget annat än att bita i hop, och varje gång jag känner ett sug eller vill döva en känsla med kolhydrater så brukar jag tänka; på vilket sätt hjälper det mig att förstöra allt? På vilket sätt tar det mig vidare till mitt mål? Varje gång du stoppar i dig fel mat och kolhydrater så får du räkna med en vecka längre tid som det tar att nå ditt mål, och det tycker i alla fall inte jag att det är värt.
 
" De val du gör i dag ger de resultat du kommer få i morgon "
 
Ett skrämmande citat, men det är så sanningen ser ut eller hur? Så även om det känns tungt bitvis så härda ut till morgondagen, för då kommer du känna dig stolt över att du inte gav efter, och det ger dig kraft att orka en dag till, och så bygger vi upp den mentala biten i ett lagom tempo. Varje dag är ett steg närmare ditt mål.
 
 Ps. Jag kommer till Sundsvall och föreläser snart, och det finns några goodiebags kvar :) Ds.
  
Välkommen att anmäla dig till min föreläsning den 25/4-17 kl.18:15 - ca19:30
Plats; Kulturmagasinet, Packhusgatan 4, 852 34 Sundsvall.
Pris: 250 kr per person
Anmälan är bindande och begränsat antal platser.
 
För anmälan mejla till; lindha.vikstrom@jamtland.st skriv i ämnesraden Sundsvall 
 
En goodie bag till de tjugo först anmälda som är fylld med spännande produkter inom LCHF bl.a. till ett värde av ca 200 kronor. 
 
Tack till sponsorer goodiebag;
 
 
#1 - - Tussilago:

Ja! det finns mycke elaka kommentarer som folk tar till när dom själva inte mår så bra. Men dom fortsätter oftast även när man är smal. För man kan alltid hitta fel om man är så. Jag har fått höra allt som hur mycket jag lagt ut, men du var smalare då, jo, nog får du plats här fast du är bred, är du inte rädd för att få diabetes, när jag var smal då hette det, vad blek du är, äter du ordentligt, men vad smal du blivit ( negativt sagt alltså ), får du ingen mat, Rejält trött på sånnt är man. Så då blir man antingen ledsen eller arg, oftast blir man arg långt efter. Man skulle säga som en del utvecklingsstörda säger,,, håll käften! Ha! Ha!

#2 - - Paula:

Hej ! Jag tror att dom flesta får höra något negativt eller förolämpande : ( från andra människor. Det är inte roligt , när man får höra sånt, men försöker se det nu för tiden från den humoristiska sidan haha. Tänk att du har mycket att gå ner och får höra, att man kanske borde förstärka stolen, när du kommer och hälsa dem. Vågar inte ta någon fika, för du känner deras blickar på dig. Eller när jag hade äntligen kommit närmare 80 kg ( 96 kg i början ) och mycket hade förvunnit från ansiktet så fick höra att jag borde inte gå ner mer för man blir så ful i ansiktet och allt börjar hänga haha : ) Jag tror att man måste vara stark människa att våga stå på sig, hur man än ser utvändigt och viktigaste är ju att hur du själv mår och ens egen hälsa. Det kvittar vad andra tycker, för du kan inte dansa efter andras tyckande, och speciellt när alla tycker olika. Kramisar/Paula <3

#3 - - Malin:

Jag har gått ned 45 kg (inte LCHF) och jag förstår känslan som kunde komma både när jag vägde som mest och när jag gick ned dessa kilon. Men det handlade nog mer om mig själv och mina tankar om mig själv än vad personerna sa som gjorde att jag fick den känslan.

Men jag är mer sne på att alla tar sig friheten idag och säger till mig nu "visst räcker det nu"? "det är ju inte snyggt om du blir för smal"? "jag säger det bara för att jag är rädd om dig" mm..

Då undrar jag var de var när jag var sjukligt fet - var de inte rädd om mig då? Tror risken att jag skulle dö var betydligt mycket högre då än nu. Både fysiskt och psykiskt.

(och nej jag väger inte för lite - väger 65 till 170 cm - så sjukligt smal är jag inte...)

Gillar din blogg - trots att jag inte äter strikt LCHF längre.

#4 - - Tussilago:

Jo! men det som är extremt tråkigt med folk som vräker ur sig både det ena och andra, sen om man påpekar det, jag skoja bara....!! för att släta över det dom sagt. Det kan rasera när man känner sig vilsen i sig själv. Det är nästan så att sånna människor " luktar " sig fram, aha! här har vi en svag stackare som man kan trycka till. Hon verkar osäker.... !! Vuxenvärlden är nästan ändå värre mobbning i än i barnens värld. Det ska jämföras.
Om man vill vara " fet " så kan man väl få vara det ifred då tills man själv känner att nu är dags att banta. För det tänker man på ändå. Det är opraktiskt oftast att vara tjock, tar emot allt blir jobbigare. Så egentligen så skulle man ta itu med alla hjärnspöken först, var beredd. Kommer det nån och kommenterar din vikt, ha ett avväpnande svar i beredskap, låt dom inte sänka dig i sockerträsket.

↑