LINDHA VIKSTRÖM

Jag har nog aldrig varit så skör och stark samtidigt som jag är nu, får man eller vågar man verkligen visa att man är sårbar? Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjort de senaste 9 månaderna, mina tårar bara kommer över mig när som helst, de går liksom inte att hejda. En av mina arbetskompisar på mitt jobb sa i förra veckan att; Lindha jag tror det är första dagen som du inte har gråtit på jobbet i dag. Jag log mot henne och nickade, samtidigt som mina tårar började tränga fram så tänkte jag; men du vet inte att jag grät på toaletten.  

 

Mina arbetskamrater är så vana mina tårar nu och jag själv kan titulera mig som proffsgråterska då det inte syns att mina tårar runnit ner för mina kinder. 

 

En av de jobbiga bitarna som jag måste arbeta med och som gjort mig rädd, är hur livet plötsligt kan förändras utan förvarning, jag var inte beredd. Just den insikten har gjort att jag blivit lite rädd, jag känner mig så sårbar att jag vågade inte till en början skicka med vindruvor till min dotter vid skolans fruktstund, rädd att hon skulle sätta i halsen. Jag vet ju nu hur skört allt är, man kan inte ta något för givet samtidigt som man måste våga leva igen och ta hand om varandra och inte ta varandra för givna (lättare sagt än gjort).

 

Jag vet att alla har vi gått igenom olika tunga saker i livet, jag är inte unik med det på något vis, men jag har/hade fastnat lite samtidigt som jag börjar orka gå vidare. Och att jag kommit i gång med motion det är min viktigaste medicin, den lindrar min ångest.

 

Det är lätt att säga att man har ångest, lätt att kasta ur sig. Men den som inte verkligen vet vad ångest är ska vara glad. Att hjärtat bultar, man får svårt att andas, munnen som domnar bort, smärtor från bröstet som strålar ut i armarna samtidigt som man får ta djupa andetag och inte vara rädd eftersom man tror man ska dö. Men det går över, fortsätt bara andas.