LINDHA VIKSTRÖM

Jag tränade med min personlige tränare Jonas Brandt  i fredags, jag bokar alltid in träning från morgonen då jag tycker att det är skönast att få det överstökat. Visst är det konstigt, jag samtidigt både gillar och ogillar att träna? Jag menar känslan efteråt är ju så behagligt skön, man är full av ny kraft och energi och man känner att man fått ny styrka i sig. Men på något sätt så sitter det ändå en liten fuling på axeln och tycker emellanåt att det är jobbigt att träna.

 

I fredags hade jag med mig min dotter som skulle passa på att träna också, så Jonas frågade om vi ville köra ett gemensamt pass jag och min dotter. Min första tanke var absolut, kul! Men sedan kom latmasken; "då blir det nog ett lugnare pass i dag". Där fick jag så jag teg, Jonas byggde upp olika stationer med cirkelträning där vi körde omlott mellan varje station och han såg noga till att ingen av oss maskade och peppade oss; "fortsätt lite till, 20 sekunder kvar, sedan byter ni station". Både jag och Julia var högröda i ansiktet och helt slut båda två, men samtidigt var det jättekul att träna tillsammans.

 

 

Det är en sådan skillnad att träna med en Pt, du får ut så mycket mer av ett pass effektiv träning i en timme, för när man tränar själv så är man lite långsammare. Men som sagt, all träning är bättre än ingen och jag är glad att jag gör valet att investera i min hälsa för att må bättre.

 

Och är det något jag tänker på ofta när jag tränar för att peppa mig själv när det är som jobbigast är Jonas ord som jag kommer i håg, hur han tjatade på mig när vi tränade inför min första tjejmil 2013 när jag var nära att ge upp och stanna i back intervallträningen; "fortsätt kämpa, du är snart uppe, det är det här som gör dig stark, fortsätt". Och på något vis så får man kraft där och då och jag vet att förändringar sker inte i en komfortzon.

 

Veckans nya övning var att ligga planka på en pilatesboll och samtidigt träna balansen, jag var så rädd (ni vet mina rädslor för nya saker/övningar och riskera att ramla). Jonas visade först hur jag skulle göra och den ser ju både lätt och snygg ut den övningen, detta var ren och skär ångest för mig att göra denna övning. Jag förstår om vissa tycker det är en baggis, men i mitt förflutna medvetande finns fortfarande en 140 kg tung Lindha kvar som är rädd för att saker inte ska hålla eller att jag ska ramla. 

 

 

Jonas fick sitta bredvid och hålla i bollen då jag var rädd att den skulle rulla framåt. Jag kan skratta åt det nu, men tusan vad nöjd jag blev som klarade den även om jag ser rätt klumpig ut, jag till och med bad Jonas skynda sig ta kort innan jag inte skulle orka mer. Ja, haha, mina pt-pass de går inte av för hackor, jag ska ju hinna ta lite kort till bloggen emellanåt också.