En Paus

Livet har tagit en paus just nu, inga rutiner fungerar och allt har förändrats. Man tänker så mycket och grubblar över hur allt ska bli nu, men till slut orkar man inte tänka mer utan man måste ta en dag i taget, allt blir för övermäktigt annars.
 
Jag valde att rymma bort från sorgen några dagar till min lilla oas i fjällen där jag känner att jag verkligen kan koppla av, bara att mötas av sådana här skyltar får en att må lite bättre, men de skulle varnat för ankorna också som kom spatserande. 
Det är otroligt vad rogivande fjällen är och hur vacker naturen är, det är otroligt hur naturen kan skifta skepnad så pass mycket med några kilometers avstånd i maj månad. På campingen är det inte en gnutta snö och bäcken porlar vackert och högljutt. 1,5 kilometer från campingen, med skidorna med oss, kom snön och vi kunde åka längdskidor upp till Renfjället i snö som mjukglass i magiskt soligt väder, och att kunna åka i t-shirt är så härligt.  
  
 
I dag kom sorgen i kapp mig igen, vi var på Gudstjänst i kyrkan för tacksägelse, så fint. Men är detta verkligen på riktigt? Mina känslor är verkligen en berg- och dalbana och ska jag vara ärlig så är jag mest arg, har en sådan ilska över det som skett. 
 
  
Jag vill TACKA för all Er omtanke till mig och min familj, även om jag inte svarat på era kondoleanser så har jag läst dem flera gånger om <3.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
#1 - - Carro:

Det är okey att vara arg! Det är en del av sorgeprocessen. Jag tänker inte säga att tiden läker alla sår för det gör den inte. Men med tiden kommer det inte kännas som om sorgen ska äta upp en, med tiden kommer man tillbaka till en ny vardag och sorgen känns inte övermäktig längre utan snarare som en påminnelse om någon man aldrig vill glömma ❤️

#2 - - Lina:

Har tänkt så mycket på dig! Finns Inga ord som kan trösta antar jag så det blir en styrkekram, ta hand om dig!💞💟💓

#3 - - Paula:

Hej Lindha <3 Vi alla skulle vilja springa bort från otäcka och svåra känslor, men tyvärr kan vi inte det, utan får verkligen gå närkamp med dem, så låt dina känslor komma ut. Det är helt normalt att man är arg, ledsen, gråter och skriker mm... allt hör till ! Jag har ännu då och då jätte svårt med mina tankar och känslor, även om det är flera år sen från min mammas och pappas död. Speciellt i högtider, när allt är nu annorlunda än det var tidigare, och när man inte kan bara ringa och höra den bekanta rösten som man tidigare tog nästan för givet. Det blir lite lättare, men jag kan ännu idag känna stor saknad, och säkert kommer det vara så även i framtiden. Styrkekramar till dig och familjen <3 Kram/Paula

#4 - - Anna:

Hej!
Går precis igenom samma sak som dej! Fast det var min älskade mor som inte längre finns❤️
Ta hand om dej! ❤️

#5 - - Eisabeth:

Åhhhhh,

"Det finns en sorg ej tårar lindra kan. Det är den sorg att skiljas från varann"

Det finns inga ord som kan trösta i ett läge som detta. Det viktigaste är att omge sig med goda människor som har förståelse för att sorgen tar olika vägar. Ibland är man arg, ibland kommer massor med tårar....ibland känns det helt ok. Inget är rätt och inget är fel. Sorgearbetet går upp och ner. Det gäller bara att följa med och inte försöka motarbeta.

Jag är en av dom som följer dig och stöttar allt jag kan med varma tankar fyllda av energi och omtanke.

Du är en fantastisk kvinna som inspirerar mer än vad du kanske tror.
Nu är det min tur att ge tillbaka till dig.

Stor varm kram från
Elisabeth i Göteborg

#6 - - Christina:

Du är verkligen en inspiration - 70 kg! (Jag har gått ner 20 och tycker det var en resa...) Härliga fjällbilder! Precis som du har jag en oas i fjällen - där hittar jag ny kraft och blir verkligen lugn...

M v h Christina
Viktcoachen.se

#7 - - monica:

Hoppas det går bra med er. Har sökt och läst er fina krönika och dödsannonsen med vacker vers. Livet går vidare till slut. Det finns öden värre än döden. Att bli liggande som ett paket i flera år. En snabb död är förfärlig för de anhöriga. Min man fick Alzheimers och fick dö till sist. En stor befrielse. Men nu saknar jag honom och hans friska glada jag. Han hade ett vänligt ord för alla. Jag är arg för att han blev sjuk och övergav mig. Har tårar i ögonen när jag skriver detta. Han blev 73 år. Hur än din pappa dog, så verkade det gå fort och han behövde inte lida. Han han blivit sittande i en stol, oförmögen att leva, så hade han lidit mera. Livet slutar inte rättvist.

↑