Att sätta krokben för sig själv

Jag har alltid förut varit en sådan som aldrig når fram till målet, jag kämpar och kämpar men precis på målsnöret ger jag upp och är snart tillbaka på ruta ett. När jag tänker tillbaka på mitt "bantningsmönster" så har jag oftast alltid lyckats gå ner 5 -10 kg för att sedan falla tillbaka. Ibland har jag nått målsnöret och när målet var klart släppte jag allt och var återigen på ruta ett, jag hade inte lärt mig någonting och ändå upprepades historien igen och igen under flera års tid tills nu när jag fått stopp på allt elände.
 
Mitt bantningsmönster kan jag känna igen mig i när det gäller andra vardagliga saker, hur jag lägger knut för mig själv eller snubblar över mina egna ben då jag alltid givit efter för minsta motgång, och när jag haft en motgång så ofta förvärrar jag det för mig själv och tror jag straffar andra när jag indirekt straffar mig själv.
 
Om jag kände mig misslyckad efter en dag och tyckte synd om mig själv så köpte jag glass-godis-läsk för att belöna mig själv för jag behövde det, eller hur? Men det jag inte förstod då var att jag lurade mig själv till att tro att det var vad jag behövde, men i slutändan straffade det ju sig på mig själv i stället för att ta tag i det verkliga problemet.
 
Men det är lättare sagt än gjort. Jag har kunnat varit så destruktiv att jag i min ilska och besvikelse förstört för mig själv i tron att jag straffar andra fast det i slutändan ställt till det för mig själv, förstår ni vad jag menar utan att gå in på detaljer?
 
Det som känns jobbigt är att jag först nu blivit mer och mer medveten om mina val i livet då jag förut låtit mitt liv kretsa kring olika dieter, nu hinner jag fundera och skriva om mina tankar som en terapi.
 
Ett luddigt inlägg, men lite tankar som det skulle vara intressant att veta om någon känner igen sig i det?
 
Lär dig om dig själv så du kan förverkliga dina drömmar! 
 
 
#1 - - Anonym:

Kram på dig goding❤️ vi hörs på telefonen i helgen. Kram Malin

Svar: <3
halvalindha

#2 - - Annica:

Vet faktiskt ingen som säger så bra saker som du.....många tänker säkert så men säger det inte. Det är det som är så bra med dej, du vågar säga det vi tänker. Jag har presis som du försökt gå ner många gånger men inte lyckats. Jag vet inte om det lyckas den här gången heller, men en sak vet jag......varge gång det känns motigt går jag in på din blogg o läser en stund o då brukar det kännas bättre o jag får ny kraft att försöka ett tag till. Ibland när jag blivit sugen på något så brukar jag tänka på något du sagt om sådana situationer o då går det bättre. Så fortsätt o skriv o jag lovar att läsa o jag tackar dej för alla bra saker du skriver. Många kramar till dej 😊

Svar: Tack snälla du <3 Du anar inte vad glad jag blir över det du skriver, i bland kan jag känna men herregud vad skriver jag, vågar jag lägga ut detta? Därför blir jag så glad att du vill skriva till mig och säga att du blir peppad, det gör mig så ofantlig glad, tack snälla du <3 Många kramar till dej med :)
halvalindha

#3 - - jeanette sandelin:

Du är sååå BRA! Sveriges VIKTigaste blogg! Klänningen där på mittersta bilden - var köpte du den? Den är snygg som skrutt. KRAM och glad helg!

Svar: Härliga du Jeanette <3 som följ min blogg sen starten eller hur ? Klänningen är inhandlad på ZARA i Stockholm. Kram till dig och ha en fortsatt fin helg <3
halvalindha

#4 - - Cecilia:

Jag kanner igen mig helt och hallet!! Det ar som om du ar inne i mitt huvud! ;)
Hur manga ganger har man inte givit sig sjalv tillåtelse att frossa for att man ar upprörd over nagot! Men egentligen ar det ju som att man letar efter minsta lilla ursäkt sa att man kan skylla pa nagot. Jattebra skrivet!!

Svar: Tack fina du för att du gillar det jag skriver <3
halvalindha

#5 - - Anonym:

Känner mycket väl igen mig. Äter LCHF sen ett halvår och har tappat snart tio kilo vilket iaf är en bit på vägen. Problemet är när något går fel eller stressen slår till, då har tidigare stoppat i mig allt som finns tillhands. Men sista tiden har jag tänkt, med huvudet i skafferiet, men är det värt det? Du har kommit en bra bit och tappat snart tio kilo, är det värt njutningen att äta en tunnbrödsmacka... Och nä, det är det inte 😊 Men om jag väljer att göra det så försöker jag att inte straffa mig själv efteråt. Livet blir så mycket lättare utan självförakt pga vad jag äter. Tack för att du delar med dig av funderingar som startar mina egna tankar 💕

Svar: Tack själv, visst är det skönt att kunna dela med sig av sina erfarenheter och hjälpa/stötta varandra <3
halvalindha

#6 - - Saga & Hailiy :

Känner igen mig jättemycket!!

Svar: Känns viktigt för mig att du skriver det, tack <3
halvalindha

#7 - - monica:

Sätta krokben, snubbla, straffa andra fast du straffar dig själv. Svårt att veta hur du haft det men du har kommit igenom det. Jag är lat, ger upp lätt, gör helst det som är roligt. Såsom min gamla faster alltid tjatade om bantning, så har jag själv fortsatt tjata likadant. Hon hade trivselvikt, kan säga att jag också har. Men gnag och tjat. Så var flera på jobbet också, de som var smalast höll alltid på med en massa dieter. Viktväktarna, Extravaganza , Cambridge .

Svar: <3
halvalindha

#8 - - Nette:

Been there, done that, got the t-shirt. Vad ska man säga? Det fanns en tid då jag bara kunde finna frid genom att möla (dialekt kanske, mao trycka i sig) popcorn och läsa. Samtidigt såklart. Inte så konstruktivt när man vill gå ner/ behålla vikten. Nu är jag medveten om det och har hittat andra sätt, som att bara sitta och tomglo en stund. Så nu är faran att jag är lite för nöjd. Jag trivs med mig själv, tycker att jag ser rätt bra ut för det mesta och då blir jag slarvig. Äh, vad gör det att jag tar lite nötter extra, eller en potatis till lunchen. Eller en näve nachos när vi äter tacos trots att jag gjort parmesanchips. Sist jag gjorde såhär var under min viktväktartid. Två kilo från mål släppte jag lite på disciplinen och tappade greppet helt. Vill inte göra det igen!
Tack för ett bra inlägg!
Kram!

#9 - - Hon:

Det är PRECIS exakt så mitt liv känns just nu, och alldeles för ofta har det hänt så för mig i livet. Då jag snuddar vid delmålet (tex. kommer o nosar under 80 kg, har typ 15kg kvar att bli av med då) så "vill jag belöna mig själv" med något jag saknat att äta. Varför förstår jag inte att jag måste hitta lyckan i annat än "mat" ?? Blir så att jag tänker "men nu är jag så smal o fin, LITE kan jag väl unna mig?" och därmed har jag satt krokbenet för mig själv. Gör mig själv besviken, fylld av ilska och så tar det en tid innan jag samlat kraft att börja om på nytt igen (då igen X kilo tyngre) suck!
Men det känns så bra att läsa om det, jag är tydligen inte ensam, tack för att ni finns!! Och TACK för allt du skriver, jag hoppas o tror att du räddar mig (du har redan hjälpt mig att se positivare på livet, gett mig hopp och hjälpt mig att börja löpträna) och att min viktresa fortsätter åt rätt håll i sinom tid. Det är en snårig o krokig väg för mig, men visst ska jag vara glad att jag redan gått ner ca 18 kg.... Tack till dig Lindha för de betydelsefulla orden och värdefulla stödet och inspirationen!! :) Kram!

#10 - - Hanna Karlsson:

Du skriver så bra!

Svar: Tusen tack 💕
halvalindha

#11 - - Britten:

Hej! Ser på Tjejmilens facebooksida att dom efterlyser en person som jag tycker att Du passar in på! Kolla!

Svar: Tack för tipset, var in och kollade 😄
halvalindha

↑