LINDHA VIKSTRÖM

Läsk till frukost, godis som mellanmål, en pizza då och då och minimalt med träning. Det var Lindha Vikströms vardag för drygt två år sedan.

– Jag struntade i mig själv. De var kanske ett sätt att bedöva, att äta det jag tyckte det var gott. Jag orkade inte mer än att ta hand om familjen och allt runt omkring så jag valde bort mig själv och tröstade mig med läsk och pizza.

När Lindha skulle göra saker som är självklara för många andra blev vikten ett problem.

– När vi skulle flyga fick jag inte plats på ett säte. Jag fick inte ner rumpan mellan armstöden så jag var tvungen att byta plats där man kunde fälla upp armstöden. Då gick det bra att sätta sig men när jag skulle ta på mig bältet var det för kort så jag var tvungen att säga till flygvärdinnan igen. Hon ordnade en bältesförlängare.

– Det är jättejobbigt när det händer men man slår ifrån sig det. Man orkar inte tänka på det som något annat än att det är normalt.

Vikten hade blivit ett hinder i vardagen. Att göra aktiviteter med barnen blev ansträngande och jobbet som undersköterska var tungt.

– Bara att böja sig var jobbigt och det är mycket lyft och duschar i jobbet. Jag blev dyblöt av svett. Jag kunde ha ångest innan jag skulle på jobbet ibland för jag visste att det skulle bli så jobbigt för kroppen.

Tillslut fick Lindha nog.

– Socialt kände jag att jag undvek situationer för att jag var så stor, jag kände mig så otymplig och osmidig. Det påverkade min vardag så mycket att jag kom till en gräns då jag kände att nu är det dags att ta tag i det här.

I mars 2012 började hon sin viktresa. En timmes promenad varannan dag och pizzan och läsken byttes ut mot mat enligt kostcirkel. Senare blev det LCHF. Det fungerade och hon började tappa kilon.

– När jag gått ner 30 kilo var jag tvungen att göra något mer. Jag var rädd att den överflödiga huden bara skulle bli slapp och jag hade liksom hamnat på en platå och behövde hjälp för att ta mig vidare.

Gymmet i Brunflo var då nyöppnat och Lindha läste att de erbjöd personlig träning.

– Jag valde att ringa min PT, Jonas Brandt. Jag sa att jag var överviktigt och tanken var att jag skulle träffa honom en gång. Jag hade aldrig varit på ett gym men det skulle ju vara så bra att styrketräna tydligen.

Lindha skrattar och minns första gången hon och Jonas skulle träffas.

– Jag hade pösiga joggingbyxor, allt för att dölja kroppen, och en stor röd tröja. Och så kom Jonas, som var vältränad och såg bra ut förstås. Usch, det var jättehemskt. Jag kände mig så klumpig, som en flodhäst.

Men det slutade med att Lindha och Jonas träffades fler än en gång.

– Han behandlade mig med respekt, han har verkligen stöttat mig. Inte minst med den mentala biten som också är viktig vid en viktnedgång.

I dag tränar hon sex dagar i veckan; allt från promenader och löpning till motionscykel och styrketräning. Nu gör hon det inte för att gå ner i vikt, hon tycker det är skönt att träna och hon mår bra av det.

– Visst har jag haft dagar då jag inte velat träna men det är då jag har bitit ihop. Det har inte funnits något annat alternativ.

– Om jag skulle ha gett upp, då hade jag ju varit tillbaks på ruta ett och då hade det bara blivit ännu jobbigare.

Det har varit ständiga klädinköp för att ha kläder som passar hennes nya, mindra storlek.

– Jag har byxor i alla storlekar, jag skulle kunna öppna en affär.

Men allt finns kvar och hon kan se tillbaks på sina gamla kläder för att minnas hur hon var förut. Och det är inte bara kläderna som är nya. Omgivningen behandlar henne på ett annat sätt också.

– Det var en kille som lät mig gå före i kön en gång, det hade aldrig hänt innan. Och en tjej frågade mig vad jag hade för parfym, det tror jag inte hade hänt heller. Vem vill lukta som en tjockis liksom? Fast det kanske bara är i mitt huvud ...

Lindha har lyckats hålla sin vikt och det trots att hon tillåter sig själv att äta en pizza då och då.

– Jag bestämmer att om en månad ska jag käka pizza. Det handlar om planerade belöningar, då blir det inte den där ångesten när man har unnat sig något.

– Fast det är klart, går jag in på pressbyrån och det luktar kanelbullar, nog fasen blir man sugen. Det svider till i magen men jag känner att det inte är värt det, jag är stenhård och tjurskallig

Några bekanta tyckte att Lindha skulle börja blogga om sin viktresa för att visa hur hon gjorde. Genom artiklar om henne på andra sajter hittade folk till hennes blogg i dag har hon runt 1500 till 2000 läsare varje dag. På bloggen, halvalindha.se, skriver hon om sin nya vardag med träning och rätt kost. Där lägger hon även upp mycket bilder från den tid när hon var sitt dubbla jag.

– Jag står för mina gamla bilder. Jag tycker det är kul för jag känner att det där inte kommer bli jag igen. Jag hoppas kunna inspirera andra med min viktresa genom att visa att det går gå ner i vikt, med bra kost och motion, utan att behöva göra en operation. 

 

 

Se länk;