LINDHA VIKSTRÖM

Jag som inte sprungit på 15 år kom helt plötsligt på iden att springa Vårruset i Östersund 2013, till och med min minsta dotter springer fortare än mig. Jag förstår inte varför jag ska anta utmaningar hela tiden, det är som om jag vill leva med stor press. Fast jag har börjat lära känna mig själv, att det är i sådana lägen jag oftast presterar bäst.

  

Måste berätta om när jag låg i hängmattan och vilade en sommar för några år sedan, och min äldsta dotter som då var drygt 7, år lyckades gunga hängmattan som jag låg i fast hon inte fick, så att jag till slut ramlade ur den. Man var ju inte direkt smidig, men arg blev jag och tog mig upp och skulle springa efter henne, men jag kom inte i kapp var helt chanslös, det är konstigt hur vissa minnen etsar sig fast. Jobbigt att minnas att jag var så stor, tänk om det hade hänt nåt och jag kan inte hjälpa mitt barn på grund av min övervikt, usch jag får rysningar.

Vägde då drygt 80 kg, men jag kämpade på, vet inte var jag fått min envishet ifrån, men jag gav inte upp och till slut klarade jag två lyktstolpar, och sedan en till och så fortsatte det. På två veckor hade jag lyckats, så att jag klarade 3 km non stop, och skulle då springa med Jonas första gången. Han hade förberett en egen bana i eljuspåret så att det blev intervallträning. Det var så jobbigt första varvet, och när vi äntligen var framme skulle vi springa ett varv till, och jag bara kände; neej. Det är konstigt, här betalar man pengar och så blir det jobbigt och då struntar man i det, jag ville bara sätta mig ner och andas. Nu var jag så slut, och när vi äntligen var framme sa Jonas; - Lindha du har sprungit en halv mil, och jag bara kände är det möjligt? Det är det som är så fantastiskt, att ta hjälp av en Pt som utmanar och pressar dig så att du orkar mer än du tror, och det var det Jonas ville bevisa för mig; att jag har mer att prestera än jag tror och det gäller för alla.