Solgropen
Tänk när jag började min viktresa med LCHF, jag hade ingen aning om vad jag hade framför mig och så mycket gott som kommit ur det. Att jag skulle springa en massa lopp och lära känna så mycket nya människor. Ja, det är ju bara en liten del av hur jag har utvecklats. Jag har så mycket idéer nu som jag ska försöka få tid till att genomföra.
Tänker tillbaka på vintern 2012 innan jag körde i gång med LCHF, vi är alltid i fjällen på helgerna då jag är ledig från jobbet. Vi har husvagn på en camping, och vi har en massa vänner där som också campar. Jag var väldigt otymplig och tyckte det var jobbigt att ge sig ut på snöskotern och sitta i skoterpulkan varje dag och grilla korv med barnen, dels hade jag inga snygga vinterkläder i min storlek, köpte ett par täckbyxor strl 58/60 men trivdes inget vidare i dem, så i stället tog jag på mig flera lager av mina svarta resårbyxor.
Redan där kände jag mig obekväm med att umgås med de andra vännerna. Så oftast valde vi att åka för oss själva med barnen och grilla i stället för att umgås. Och min man tog en skotertur med sina killkompisar själv senare, och jag valde att inte umgås så mycket med väninnorna.
Men visst hände det att vi gjorde sällskap någon gång, och det är om den gången jag tänker berätta så ni förstår.
Vi är ett gäng på 20 personer när alla är samlade, vi gräver ner oss i solen, barnen leker och vi solar och killarna gör eld för att grilla. Jag minns att jag skulle hjälpa min man att ta fram en ryggsäck med mat osv, och så sjunker jag ner i snön med ena benet och tar mig inte upp. Det är helt omöjligt, och min man är en bra bit bort, så en killkompis kommer fram och får hjälpa mig upp. Till saken hör att jag borde tagit mig upp själv men klarade inte av det pga vikten. Det var så jobbiga känslor i mig, vad jag skämdes fast jag skrattade bort det.
Resten av den dagen satt jag och vågade inte röra mig, och det var sådana saker som gjorde att jag helst ville grilla för oss själva.
Min killkompis och jag har pratat om just den här händelsen, och han tycker själv att det var en jobbig upplevelse för min skull, och han har inte kunnat glömma det. Förra vintern körde han och jag längdskidor tillsammans i milspåret flera gånger hela vintern, hur häftigt är inte det!!
Måste inflika och berätta om när jag provade åka längdskidor första gången på 20 år, så på kvällen i husvagn sa jag till min man jag har så ont i armen, kan knappt lyfta den; -håller jag på att få en stroke? Sedan kom jag på att jag hade använt nya muskler i samband med längdskidorna, så var den gåtan löst.
Men nu när jag äntligen mår bra och är normalviktig har livet fått en helt ny vändning, jag vill påpeka att mina vänner har alltid accepterat mig, det är jag själv som låtit min övervikt hindra mig.
I dag vågar jag och tycker det är trevligt att umgås med vännerna i solgropen, och jag har även tagit steget från att sitta i skoterpulkan, till att köra själv!!!. Mitt liv har tagit en helt ny vändning nu, ni anar inte hur mycket man väljer bort p.g.a. sin övervikt, men nu är det slut med det.
Allt är möjligt, allt går att förändra bara du är beredd att göra jobbet.
Jag tycker det är så otroligt sympatiskt att du delar med dig av såna här saker! Jag upplever att många med en radikal viktminskning bakom sig inte vill se tillbaka, typ "nu är jag smal och snygg och vill aldrig bli/vara/minnas den där överviktiga människan igen.." Det kan jag absolut förstå (om jag nu ens har rätt.. ), men det hjälper inte så värst dem som fortfarande kämpar. De som fortfarande har en och annan solgrop i livet..
Hur som helst var det en sak jag ville fråga dig: Tycker du att du blir annorlunda bemött nu än vad du blev förut?
Själv dög jag plötsligt att småprata med när jag hade gått ner tjugo kilo (av tretti, prestationen är inte i din klass :)), av personer som inte ens iddes säga hej när jag var fet.. Första gången fattade jag absolut ingenting, värst vad hon var trevlig nu då, liksom?! Det enda som hade förändrats var mitt utseende. Andra gången kom en kommentar om en annan tjockis bland fotbollsföräldrarna och då trillade polletten ner. Jag försöker att inte bli alltför bitter av sånt här, men jag mår lite illa när jag tänker på det. Tjock eller smal är jag samma människa inuti, värd att lära känna för den jag är :)
Stor kram o tack för att du delar med dig!