Smal = Lycklig

Blir man lyckligare om man är smal? Försvinner alla problem då?
 
Förut hade jag svarat glasklart JA på den frågan, allt handlar om att vara smal/lycklig!!!
 
I dag förstår jag att så är det inte, du blir inte lyckligare som människa för det. Men det blir lättare att leva, det blir lättare att handla kläder, det blir lättare göra aktiviteter och att umgås med andra.
 
Det är så lätt att tro att allt bottnar i att vara smal, man måste finna andra saker som gör en lycklig också. Det finns ju faktiskt många som är överviktiga och mår bra i det, och det respekterar jag. Jag har också mått bra under min övervikt.
 
När jag gick min undersköterske-utbildning 2010 i ca. ett år så hade vi lektioner på skolan, men även studietimmar hemma. Det var en av mina bästa tider, det var så kul att plugga och jag träffade en ny väninna som jag har kontakt med fortfarande. Varje rast gick vi till fiket och köpte kaffe med något smarrigt till, det var som att gå i gymnasiet igen, inga bekymmer. Sedan jobbade jag extra inom vården på kvällar och helger, jag kände mig så fri att kunna styra hur jag ville jobba och plugga.
 
Vad viktigt det är att må bra och känna att man trivs i sitt jobb och att  det ger en mening. Även om jag ville gå ner i vikt då också, så just den perioden mådde jag ändå bra. Kortet till höger är från vårt examensfoto från undersköterskeutbildningen. När vi tog examen så delade skolan ut utmärkelser till några elever som utmärkt sig, jag var en av de som fick det för min empati och utveckling, det var stort för mig då!!!
 
 
Frihet är viktigt för mig, jag vill kunna känna att " Jobba med det du älskar och brinner för så kommer du aldrig mer behöva arbeta en dag i ditt liv "
Hur bra är inte det citatet?
 
Det var en väninna till mig som jag känt sedan över 20 år tillbaka, världens finaste människa som ställer upp för alla, som ringde mig i dag då hon också påbörjat en viktminskning. Hon har lyckats gå ner 14 kg och ska ner lite till. Hon sa till mig "vad är det för fel på mig varför är jag inte glad att alla kläder är för stora, att alla jag möter säger -åh vad fin och fräsch du blivit nu ser man dina drag".
 
Hon känner sig otacksam att inte kunna känna glädje när alla menar väl. Samtidigt som hon blir irriterad att de som förut påpekade att hon borde gå ner i vikt, i dag ifrågasätter hennes kostomläggning till LCHF och gärna trugar; -ska du inte ta en kaka till kaffet på jobbet? Men hon är ståndaktig och har inget behov av det, utan känner bara -varför är jag inte lycklig?
 
Innan hennes viktresa började så skrev vi till varandra, och då ville hon gå ner i vikt eftersom hon fått diabetes och andra hälsoproblem, men samtidigt så mådde hon inte dåligt i sin övervikt utan det var för hälsans skull hon behövde gå ner i vikt.
 
Kan det vara en rädsla för det okända? Vad har ni för funderingar kring detta att känna så? Själv känner jag att jag har också haft mina dippar och toppar som kommit och gått, men kanske inte på samma sätt som min väninna.  
 
"Det enda som står mellan en människa och vad hon vill ha ut av livet är oftast bara viljan att pröva och modet att våga tro att det är möjligt"
. – Richard M. DeVos -
 
#1 - - Anonym:

Jag tror det handlar mkt om rädslan för att misslyckas...

Svar: Så kan det nog också vara.
halvalindha

#2 - - LottaJ:

Det verkar som om din väninnas motivation inte kommer inifrån, den kommer från någon annan, hon behöver gå ner i vikt (eller snarare äta bättre) på grund av sjukdomar. Kanske ska hon fokusera mer på det? Äta rätt, att det är motivationen, att hälsovärdena ska bli bättre, strunta i vikten, den går troligen ner, men det är ju ändå inte det som hon verkar glädjas över och som motiverar henne. Men bra hälsovärden, det borde hon verkligen eftersträva och kanske får hon ställa om tanken lite?
Hoppas att hon hittar sin motivator, den måste komma inifrån, det tror jag verkligen på.

Svar: Tack för att du tog dig tid att skriva ner dina funderingar, ha en fin kväll, kram
halvalindha

#3 - - Milla :

Känner igen de där.
Tror det även är en orsak till att många går upp igen efter sin viktminskning, att många känner att dom inte blev lyckligare för det.
Jag brukar påpeka att det är minst lika viktigt med att ta tag i den mentala biten också under en viktminskning, att göra ett livsplan.
Även i övrigt. Kanske finns större problem som göms bakom övervikten?
Inte så stort socialt nätverk? Dålig självkänsla som man inte ändrar bara av en viktminskning även om den kan bli bättre indirekt..
Så att sätta sig ner o se på det stora hela vad man behöver förändra för att må bra.
Jag själv har varit väldigt inrutade i alla år att det enda som behövs är att gå ner i vikt..
Jo iof leder det till att jag känner mig mer bekväm i sociala sammanhang och självförtroendet och tron på mig själv blir större.
Men för alla funkar det inte så.
Måste utgå från sig själv och hur man själv varit och är..
Men det är som du säger att det är inte alls säkert att man blir lycklig bara för att man blir smal..
Men det är till hjälp.
Kan vara så att en depression ligger bakom?
Så sjunker ju serotonin nivån i hjärnan under lchf (rätta mig om jag har fel) och det kan kännas värre..
Om man motionerar mer så kan man ju få effekt av sådana hormoner till hjärnan igen.
Så motion ger mer glädje?
Tränar väninnan? Annars föreslår jag det och att göra en livskompass.
Kanske är de inre tankar el nån energi tjuv i hennes närhet som trycker ner henne?
El att uppmuntran kommer från fel personer och kanske inte från den hon önskar uppmärksamma henne?
Listan kan göras lång.
Önskar henne att få känna sig stolt och få glädje igen inom kort.

Svar: Tack Milla för att du tagit dig tid att skriva ner dina funderingar. Jag hade ingen aning om att LCHF gör att serotonin nivån sänks i hjärnan. Då är det ju ännu viktigare komma ut och röra på sig. Vet du något om det Nisse Hult, om du läser detta?Tack för dina ord till henne, kram och ha en fin helg <3
halvalindha

#4 - - Tess:

Så kul att du berättar om dina studier. Jag har pluggat två veckor på distriktssköterskeprogrammet nu och jag trivs så otroligt bra! Jag har gått ner till 75 % på jobbet och jag var lite orolig för hur det skulle gå, men jag fram till att vi har praktik tror jag att det kommer gå bra. Jag är ju så intresserad av det vi läser så jag läser med glädje på kvällen efter jobbet. Det är därför jag kommenterat lite dåligt på sistone. ;)

Svårt det där med din väninna. Vissa verkar känna ökad press på sig själv när de gått ner i vikt, att nu måste allt annat också bli perfekt. För mig är nog löshuden den största boven, även när jag styrketränar mycket så drar inte huden ihop sig och det blir en sorg att inte kunna ha linne osv även när jag går ner i vikt. Men det är något jag försöker bearbeta hela tiden.

Svar: Vad duktig du är som pluggar till distriktssköterska, imponerande bravo :) Kul att du gillar att läsa på kvällarna, när jag pluggade till undersköterska tyckte jag också om att läsa på kvällarna, när barnen lagt sig. Stirra dig inte blind på huden nu, efter en viktminskning tar det 3 år för huden att återhämta sig. Under min viktminskning när jag rasade många kilon snabbt märkte jag på armar och mage daller och min Pt sa att du får nog vara förberedd på operation. Men jag tänkte för mig själv aldrig i livet. Sedan kom huden i kapp igen, men så tränade jag mycket och åt bra med mat. Tränar du med din Pt fortfarande? Ha en fin helg Tess, kram <3
halvalindha

#5 - - HelenaB:

Eftersom din kompis egentligen in var intresserad av att gå ner i vikt för att bli smal tycker jag inte att det är märkligt alls att hon reagerar som hon gör. Jmf med om du behöver klippa håret för en medicinsk behandling när du egentligen inte ville ha en ny frisyr. Då är det ju bra om andra tycker att man ser fin ut men själv ville man ju helst behålla ursprungsfrisyren. De flesta upplever nog motsatsen att man ofrivilligt går upp i vikt och skulle nog inte alls bli glada av komplimanger i stil med att det klär dig med lite rundare kinder...

Det viktiga är om hon nu mår bättre med kostomläggning och viktnedgång i sin diabetes. Så småningom kommer hon att vänja sig vid nya figuren och kan förlika sig med den. Liksom omgivningen.

Fortfarande är den vanligaste reaktionen när jag återser bekanta efter ett längre ta: Jaha och du håller dig smal ser jag! Jag svara då alltid att, ja så länge jag har koll på sockertrollet så är det såhär min kropp ser ut. Tappar jag den kollen så har jag förmågan att snabbt gå upp massor. Inuti ser jag dock likadan ut och det är svårt för mig när inte spegelbilden matchar den inre. Sen får den andra tolka det precis som den vill.

De trevligaste komplimangerna att få som jag också försöker att ge är det som handlar om att jag ser ut att må väldigt bra, men som inte handlar om vikten.

Svar: Tack för att du tog dig tid att skriva dessa tänkvärda ord <3
halvalindha

#6 - - Daniella 🌙:

lycka ar att alska sig sjalv, oavsett kilon. allt annat ar bara bullshit.

Svar: Så sant <3
halvalindha

#7 - - frkenduktig.blogg.se:

Varför måste folk alltid truga? Du som är så smal kan väl ta en tårtbit... Öhh, det är ju just därför jag är smal ju. Det gäller att stå på sig så länge att folk ger upp trugandet! Kram

Svar: Men exakt, och det kan ju vara den där tårtbiten som förstör allt. Kram.
halvalindha

#8 - - linn:

jag hoppas du har en superbra torsdags eftermiddag! :D

Svar: Det blev en bra torsdag, trodde jag skulle jobba men så blev det inte :) Ha en fin torsdag kväll du med.
halvalindha

#9 - - moniki.blogg.se:

Men vilken resa! Riktigt bra jobbat! (y)

Svar: Tack snälla du :)
halvalindha

#10 - - monica:

Vet just inte om man blir lyckligare av en viktminskning! I så fall skulle ingen återfalla i sina överätarmatvanor. Man behöver inte ha sämre hälsa med 10-20 kg övervikt. Min syster, som är ett år äldre än jag, har besvärande artros i fötter, knän, rygg, händer. Har svårt med träningsapparater på det gym vi besöker:träningscykel lyftapparater, crosstrainer går inte alls. Inte handarbete heller. Jag har besvär med starr på båda ögonen, inte opererad ännu samt dålig hörsel. Mitt största problem är mina alkoholistgenen från vår far. Ett sug och gnag efter något tuggbart hela livet. Den svärtan , som han hade inombords, den har jag också. Men jag älskade mitt arbete inom sjukvården, alltifrån att jag började på ett mentalsjukhus 1962 tills min sista arbetsdag på en medicinavdelning december 2013. Jag har klarat mig bra i livet. Men man blir ingen "vanlig människa" med "vanliga vanor" när man har sitt ätbeteende. Man får göra en plan för sitt liv, såsom du gör Lindha och som Milla skriver.

#11 - - Nisse:

Jag tror inte riktigt på att 10-20 kilo hit och dit inte påverkar eller spelar någon roll. Varje steg i en sån vardag är en ökad påfrestning på kroppen hela vägen från fotleder upp till knoppen. Testa med påtaget pulsband några dagar och logga detta i en träningsapp. och testa sen några dagar med påtagen ryggsäck med 10-20 kilo så kommer svaret rätt snabbt. Jämför snittpuls i samma miljö och rörelseschema. Testa även puls under den sovande delen av dygnet kan vara en väckarklocka. 10-20 hit och dit är tyvärr ett sätt att ljuga för sig själv och skapa ett försvar för att inte ta tag i sin hälsa fullt ut. Trist med ack så sant. " You are only as good as your last race"

#12 - - monica:

Får tillägga att min syster aldrig bantat, aldrig vägt över 65 til sina 170 cm , medan jag till samma längd, pendlat mellan 75 till 88 kg sista 15 åren. Vägde mindre i ungdomen, började banta vid 14 års ålder.

↑