Power Works
Power Works tar inte semester, det är träning ute året om oavsett väder, här på bilden i regnrusk och blåst.
Tre dagar i veckan kan man träna i grupp tillsammans med personliga tränaren Jonas Brandt och IKKO.
Nu har jag haft ett litet uppehåll med den här träningen men har äntligen kommit i gång igen, och snart går jag på semester så då har jag alla möjligheter att gå på alla tre pass i veckan. För jag tar inte semester från min hälsa.
På onsdagarna håller vi till i Björkbacka-parken i Östersund där vi använder vår egen kroppsvikt och varandra som motstånd. Vi använder även parkbänkar för att kunna utföra bra träning.
På måndagarna är vi på Frösön vid Ladängsbacken och det var första gången som jag var med här, fantastisk utsikt och härligt väder med lätta vindar. Träningen var grymt jobbig med utfallssteg och även armar, ben och mage får sig en omgång. Jag visste att momentet skulle komma då vi skulle springa upp och ner i Ladängsbacken, som är en slalombacke på vintern, så ni kan ju tänka er vad jobbigt att jogga uppför.
Vi skulle jogga lätt nedför backen och sedan delade Jonas och IKKO upp backen i tre delar; spring allt du kan till första delen och där gör du 10 snabba armhävningar, raskt upp och spring till andra delmålet i backen och gör 10 mountain climber. Sedan ska du springa upp sista biten som är väldigt brant, och jag kan säga att då är det jobbigt. Då är det ren vilja att man orkar för man är så slut, och så skriker IKKO bakom en; -Upp med blicken Lindha! Jag har en förmåga att hela tiden vilja titta ner i marken och se var jag sätter mina fötter, en rädsla från när jag var överviktig rädd för att ramla snubbla. -Rak i ryggen Lindha, du stannar inte i backen! skriker IKKO och när jag närmar mig toppen av backen skriker Jonas; -öka nu, ge allt du kan, du stannar inte, spring fram till mig och sedan gör vi 10 ben böj tillsammans! Och då är jag så död i kropp och muskler och kan inte tänka, det svider i ögonen av svett som rinner och jag blundar och bara gör som de säger för att det ska bli gjort och sedan vila lite och dricka vatten.
När man tror att man äntligen är klar så visar det sig att vi ska springa upp och ner i backen 4 gånger till, men det visste jag inte då. Varje gång vi sprang trodde jag var den sista vilket gjorde att jag kämpade på med allt jag hade varje gång för att sedan brytas ner och jag kände; -nä inte en gång till, jag vill inte, jag orkar inte, nu får ni ge er. Det är mycket känslor som dyker upp när kroppen är slut och huvudet är helt tomt.
Man orkar inte tänka men förstå vilken återhämtning det är att släppa allt omkring dig, allt du har i huvudet existerar inte för du är så trött, det är en sådan frihetskänsla att allt i nuet just då handlar om att andas. Och sedan är det dags igen att jogga ner och man vet vad som väntar en, men på något sätt ger man allt man har igen. Och att utmana sig själv på detta vis är svårt på egen hand då man behöver den där extra pressen för att orka/våga utmana och ta ut sig själv.
När det är dags att springa sista gången är jag lätt irriterad; -ska ni ta död på oss? Jag blir lite tjurskallig och känner att nu har jag verkligen klivit över bekvämlighetströskeln plus lite till, det kan inte vara möjligt att vi ska springa igen. Då säger Jonas; -du gör det här för din skull, inte min. Och så är det, det kostar i svett och att det bränner i musklerna. Man får inget gratis. Det är väldigt jobbigt att höra, men den peppningen ger dig kraft och är sann.
Vad vill du? Och vad är du beredd på att offra för att nå ditt mål???
Här på bild återhämtning och alla känner sig nöjda glada och trötta över att ha tagit ut sig allt man kan, och den tillfredsställelsen är oslagbar.
