En tillbakablick
Håller på julstädar för fullt nu och har bestämt att jag tar ett rum i taget och köket får bli det första. Här storstädas det verkligen ordentligt, jag har rivit ut alla saker i köksskåpen, måste få lite ordning och reda på dem.
Jag har så mycket onödiga saker som jag inte använder och som tar upp sådan plats, jag har en förmåga att gärna kasta in saker i skåpen så är problemet löst. Här ska organiseras och rensas bort dålig energi så jag får plats med det jag använder, och resten åker ner i källaren i flyttkartonger. Ordning och reda ska det bli nu!!!
Det är lite läskigt, men jag hittar saker som jag kastat in i skåpen förut som gör mig så berörd. Jag hittade klassfotot från min undersköterske-utbildning där jag var så stor. Men det som kändes riktigt jobbigt var att jag hittade en liten skrynklig påse från en tygaffär, och när jag tittade efter i påsen så låg däri ett långt gummiband eller resårband med hål i (t.om kvittot har jag kvar 2010-03-16).
Jag var alltså tvungen att gå och köpa det, för jag kommer ihåg när jag skulle göra min praktik på Östersunds sjukhus som undersköterska, så visste jag att vi kommer att ha arbetskläder. Och jag hade sådan ångest över det, då jag visste att jag var så stor runt magen och rumpan att det skulle bli jobbigt att prova ut arbetskläder.
Vi skulle åka i grupp, och jag kände redan där att det utsätter jag mig inte för, så jag ringde och frågade om jag kunde få komma själv och det gick bra, och precis som jag visste så hade de inga kläder som passade. Inte ens herrstorlek kunde jag ha, så vi bestämde att de skulle skicka efter största storlekarna till sjukhuset och så skulle de kontakta mig när jag kunde komma tillbaka och prova. Fattar ni, de hade inte tillräckligt stora kläder och alltså betydde det att jag var fetast på sjukhuset!!!!!
Den här bilden är från klassfotot på min undersköterska utbildning 2010
I vilket fall så kom kläderna och jag skulle prova dem, och ni kan ju tänka er min förskräckelse när den största storleken inte gick att knäppa heller; vad f... skulle jag göra??? Så jag ljög och sa att dessa blev bra, och därför köpte jag detta resårgummiband för att kunna knäppa byxan. Jag måste ju säga att jag kände mig som en stor elefant för byxbenen var för stora. Jag kan idag faktiskt inte riktigt fatta ibland, tänk att jag klarade av att gå ned i vikt och att det är en sådan befrielse, ni anar inte.
Till sina vita byxor på sjukhuset har man ju en vit kortärmad "t-shirt". Hela tiden fick jag gå och dra ner den för att ingen skulle se att jag inte kunde dra igen gylfen och hade extra resårband. Bara att sitta och äta lunch med andra när man är/var så stor, jag kände att jag inte var värd min lunch, så stor som jag är behöver ju inte jag äta...
I en månad mådde jag dåligt på min praktikplats pga av att det var så obekvämt med kläderna, men ändå fast jag vantrivdes med det, så måste jag säga att det var en av mina viktigaste praktikplatser då de kunskaperna jag fick där med en underbar handledare gjorde att jag klarade praktiken ändå. Ja, tänk vilka minnen som dyker upp när man städar ett köksskåp!!! Och varför jag kommer i håg det så väl tror jag beror på att det var så otroligt jobbigt, även om jag förträngde det så satte det djupa spår i mig.
Men nu finns inte stora Lindha längre, utan en normal Lindha som slipper må dåligt.
