Lindhas andra resa
Jag tänker tillbaka och kommer ihåg hur jag fick nog och bestämde mig för att ta tag i mitt återfall med maten där jag gick upp 25 kilo, visst är det märkligt hur man kan tillåta sig själv det?
Jag kommer ihåg vilken lättnad det var för mig att skriva ärligt om det på min blogg. Responsen var enorm; så mycket kärlek från er alla och sådan uppmärksamhet det blev i media. Veckotidningar hörde av sig och självaste ÖP-magasinet här där jag bor ville göra ett reportage om mig i och med mitt återfall, vilket jag såg som en enorm ära. Det kändes skönt att de ville skriva om mig och vad som hänt. Just att jag gick ut med mitt återfall och stod för det blev en enorm framgång och lättnad för andra som kunde känna igen sig i det jag gick igenom. En känsla av att man inte är ensam i denna jobbiga situation där jag till en början kände att det var en skam att jag hade misslyckats och gått upp i vikt igen. MEN, viktigt, jag gick inte upp 70 kg, jag bromsade i tid och gick upp dryga 25 kilo som jag nu lyckats ta bort.

För mig var det en sådan befrielse att öppenhjärtigt gå ut med sanningen för då kände jag att äntligen kan jag börja jobba med mig själv igen utan att ha känslan att behöva gömma mig. Jag menar; att blogga och ta ansiktsbilder endast för att i möjligaste mån gömma sin vikt är varken roligt eller den inspiration jag vill ge till er.
Men jag visste och hade bestämt mig för att jag skulle klara det igen och vetskapen om att jag hade fixat det förut gav mig ett lugn och styrka. Jag bestämde mig för att det får ta den tid det tar och där tror jag att vi alla har vår största tröskel: TÅLAMODET. Det är detta som gärna vill förstöra för oss, för vi vill ju gå ner i vikt snabbt och helst redan igår, jag brukar säga att den som har tålamod är den som når sitt mål till slut.


Så mycket sanning i det du berättar.