Lev dina drömmar

Tänk vad tiden går, idag blev jag påmind av Facebok att det var 6 år sedan som jag började blogga, ett beslut som jag verkligen inte har ångrat. Tänk hur livet kan utveckla sig bara man vågar.
 
Jag tänker på när jag vägde 140 kg och allt jag hade var bara drömmar. Hur min vikt hindrade mig från att leva fullt ut, självklart hade jag ett bra liv med min familj när jag var som störst och vägde 140 kg, men det där lilla extra som idag ger mig mer livsglädje saknade jag då.
 
 
Att min övervikt skapade stora hinder för mig tror jag att alla förstår. I mitt jobb som undersköterska så var det väldigt tungt för min kropp att jobba, jag kommer ihåg bara känslan vad det var tufft att hjälpa de äldre att ta på deras stödstrumpor, att böja sig ner för att sedan ta sig upp var en tuff match varje dag, jag dröp av svett.
 
Men beslutet att en gång för alla ta tag i min vikt var inte självklart, beslutet kom när jag inte fick plats i flygplansstolen. Där och då alldeles själv på planet kände jag mig så utlämnad, så rädd och så otrygg. Och för att överleva den situationen så låtsades jag att detta var fullt normalt. Min resa slutade med att jag fick sätta mig själv på en egen rad så att jag kunde ta del av sätet bredvid mig och fälla upp armstöden.   
 
 
 
  
Där började min resa, för då kände jag att nu har jag nått min botten. För att göra en lång historia kort så hittade jag till LCHF av en ren slump och som ni vet så lyckades jag gå ner 70 kg på 18 månader, halva min vikt! Därav fick min blogg heta halvalindha. Och idag firar jag 6 år som bloggerska.
 
 
Tanken med det här inlägget är att beskriva vad mycket det är som händer i en när man gör en livsstilsförändring, inte bara viktmässigt, mycket sker mentalt också. Jag menar; nu plötsligt vågade jag börja ta för mig mer av det som jag inte vågade som 140 kg tung (kom ihåg att detta är mina tankar och känslor alla är vi olika). Jag valde att säga upp mig på mitt jobb för att prova jobba med något helt annat. Jag bestämde mig för att resa runt i Sverige och föreläsa, jag fick vara med i olika tidningar och tv och berätta om min livstilsförändring. Jag startade eget företag och har idag kurser via nätet på distans. Mycket roligt har hänt för att jag vågade göra en förändring. Vad har du drömt om att göra men som vikten hindrat dig från?
  (null)
 
#1 - - AnnC:

Hej,
Hittade precis hit och blev djupt imponerad av din historia. Vilken FANTASTISK viktresa du gjort!!! Otroligt inspirerande för andra som kämpar med vikten.
Jag har jojobantat sedan jag var i tonåren (i dag 50) och som så många andra slutade jag många kilo tjockare än jag var från början. När jag bantade första gången vägde jag 71 kg till mina 173 cm och hade således ett BMI inom referensintervallen (om än nära övre gränsen). När jag ser foton från den tiden inser jag att jag inte var tjock...däremot inte lika tunn som många jämnåriga, och det gjorde att jag kände mig klumpig jämfört med dem.
Jag bantade lätt ned mig till 63 kg med hjälp av Viktväktarna. Jag åt bara lättprodukter och mycket grönsaker och frukt och trodde att det alltid skulle vara så enkelt.
När jag fyllde 40 vägde jag 102 kg och såg ut som en Michelingubbe. Vid det laget hade jag också utvecklat hypotyreos (låg ämnesomsättning) som inte gjorde det lättare att gå ned i vikt...dessutom - men detta missade läkarna helt - hade jag utvecklat insulinresistens. Med ett insulinvärde som ligger nära övre gränsen är det i princip omöjligt att gå ned i vikt (mitt fasteinsulin låg närmare 20, övre ref 25 men jag har senare lärt mig att det inte ska ligga över 5). Höga insulinnivåer stänger av fettförbränningen och ställer in kroppen på fettlagring. Men de flesta konventionella läkare har ingen aning om detta. När min sköldkörtelmedicin enligt dem var optimalt inställd berodde min viktuppgång och svårigheterna att gå ned i vikt inte på hormoner utan helt enkelt på att jag åt för mycket och motionerade för lite. I själva verket motionerade jag för mycket, och kunde många gånger kollapsa efter milslånga joggingturer...dock utan märkbara resultat på vikten.
Det var först efter att ha letat själv efter information som jag läste om insulinresistens (förstadiet till diabetes 2) och beställde egna prover via Werlabs. Både fastesocker och -insulin pekade på insulinresistens och då föll den sista pusselbiten på plats.
Jag har bantat i 40 års tid genom att äta minigrädde och lättmargarin och massor av kolhydrater. Fett var jag livrädd för...bara tanken på att äta flera ägg om dagen svindlade. När jag växte upp på 70-talet beskrevs ägg som rena kolesterolbomben och vi uppmanades att äta max ett i veckan...det var inte helt lätt att ta steget över till LCHF med fettskräcken i bakhuvudet. Allt sådant som jag inte fick äta som barn - smör, grädde, ägg, bacon - var plötsligt inte bara tillåtet utan rekommenderades. Det kändes konstigt i början att göra tvärtemot allt jag lärt mig var hälsosamt.
Men resultaten lät inte vänta på sig. -28 kg, jag har nu normalt BMI, och det bästa är att jag inte längre behöver räkna prickar och poäng som med VV eller räkna kalorier som med Viktklubb. Inte heller behöver jag dricka äckliga soppor eller äta måltidsersättningar som innehåller en massa socker och tillsatser.
Mina viktproblem har framför allt gett mig oerhörda komplex. Läkarnas oförmåga att förstå komplexiteten i sådana problem har också gjort det hela värre. Deras inställning är att övervikt alltid är resultatet av för mycket mat och för lite motion. När jag fick högt blodtryck fick jag höra att viktnedgång (remiss till dietist) och motion var nödvändiga jämte medicin. Men de förstod inte VARFÖR jag var tjock...jag hade ju bantat mig tjock, inte ätit mig tjock! Men försök att säga det till en konventionell läkare...!
Att vara överviktig är oerhört stigmatiserande då de flesta, inkl läkare, utgår från att övervikt är resultatet av brist på viljestyrka och dåliga matvanor i kombination med en stillasittande livsstil. Så inte nog med att man mår dåligt av att vara tjock, utan det anses också självförvållat...det har lett till ett oerhört lidande i mitt fall. Jag har mått dåligt inför varje läkarbesök och känt mig tvungen att förbereda försvarstal om varför jag inte lyckats gå ned i vikt. För till slut fungerade inte kaloriräkning à la VV längre, utan ledde till och med till ännu större viktuppgång...något som läkarna hävdade är omöjligt.
Vid hur många andra sjukdomstillstånd an