




Hej,
Hittade precis hit och blev djupt imponerad av din historia. Vilken FANTASTISK viktresa du gjort!!! Otroligt inspirerande för andra som kämpar med vikten.
Jag har jojobantat sedan jag var i tonåren (i dag 50) och som så många andra slutade jag många kilo tjockare än jag var från början. När jag bantade första gången vägde jag 71 kg till mina 173 cm och hade således ett BMI inom referensintervallen (om än nära övre gränsen). När jag ser foton från den tiden inser jag att jag inte var tjock...däremot inte lika tunn som många jämnåriga, och det gjorde att jag kände mig klumpig jämfört med dem.
Jag bantade lätt ned mig till 63 kg med hjälp av Viktväktarna. Jag åt bara lättprodukter och mycket grönsaker och frukt och trodde att det alltid skulle vara så enkelt.
När jag fyllde 40 vägde jag 102 kg och såg ut som en Michelingubbe. Vid det laget hade jag också utvecklat hypotyreos (låg ämnesomsättning) som inte gjorde det lättare att gå ned i vikt...dessutom - men detta missade läkarna helt - hade jag utvecklat insulinresistens. Med ett insulinvärde som ligger nära övre gränsen är det i princip omöjligt att gå ned i vikt (mitt fasteinsulin låg närmare 20, övre ref 25 men jag har senare lärt mig att det inte ska ligga över 5). Höga insulinnivåer stänger av fettförbränningen och ställer in kroppen på fettlagring. Men de flesta konventionella läkare har ingen aning om detta. När min sköldkörtelmedicin enligt dem var optimalt inställd berodde min viktuppgång och svårigheterna att gå ned i vikt inte på hormoner utan helt enkelt på att jag åt för mycket och motionerade för lite. I själva verket motionerade jag för mycket, och kunde många gånger kollapsa efter milslånga joggingturer...dock utan märkbara resultat på vikten.
Det var först efter att ha letat själv efter information som jag läste om insulinresistens (förstadiet till diabetes 2) och beställde egna prover via Werlabs. Både fastesocker och -insulin pekade på insulinresistens och då föll den sista pusselbiten på plats.
Jag har bantat i 40 års tid genom att äta minigrädde och lättmargarin och massor av kolhydrater. Fett var jag livrädd för...bara tanken på att äta flera ägg om dagen svindlade. När jag växte upp på 70-talet beskrevs ägg som rena kolesterolbomben och vi uppmanades att äta max ett i veckan...det var inte helt lätt att ta steget över till LCHF med fettskräcken i bakhuvudet. Allt sådant som jag inte fick äta som barn - smör, grädde, ägg, bacon - var plötsligt inte bara tillåtet utan rekommenderades. Det kändes konstigt i början att göra tvärtemot allt jag lärt mig var hälsosamt.
Men resultaten lät inte vänta på sig. -28 kg, jag har nu normalt BMI, och det bästa är att jag inte längre behöver räkna prickar och poäng som med VV eller räkna kalorier som med Viktklubb. Inte heller behöver jag dricka äckliga soppor eller äta måltidsersättningar som innehåller en massa socker och tillsatser.
Mina viktproblem har framför allt gett mig oerhörda komplex. Läkarnas oförmåga att förstå komplexiteten i sådana problem har också gjort det hela värre. Deras inställning är att övervikt alltid är resultatet av för mycket mat och för lite motion. När jag fick högt blodtryck fick jag höra att viktnedgång (remiss till dietist) och motion var nödvändiga jämte medicin. Men de förstod inte VARFÖR jag var tjock...jag hade ju bantat mig tjock, inte ätit mig tjock! Men försök att säga det till en konventionell läkare...!
Att vara överviktig är oerhört stigmatiserande då de flesta, inkl läkare, utgår från att övervikt är resultatet av brist på viljestyrka och dåliga matvanor i kombination med en stillasittande livsstil. Så inte nog med att man mår dåligt av att vara tjock, utan det anses också självförvållat...det har lett till ett oerhört lidande i mitt fall. Jag har mått dåligt inför varje läkarbesök och känt mig tvungen att förbereda försvarstal om varför jag inte lyckats gå ned i vikt. För till slut fungerade inte kaloriräkning à la VV längre, utan ledde till och med till ännu större viktuppgång...något som läkarna hävdade är omöjligt.
Vid hur många andra sjukdomstillstånd an

1