Andra sidan

Visst är det fantastiskt och inspirerande att läsa om alla lyckade framgångshistorier som man läser om i olika tidningar. Jag har också varit en av de lyckade; minus 70 kg stod jag där i min vackra koboltblå Filippa K klänning och lät mig fotograferas och njöt av varenda ögonblick och bekräftelsen av det hårda jobb jag hade lagt ner i både träning och mycket mentalt arbete. 
 
 
Nu när resan var över kändes allt så lätt, att ge tips till andra hur de ska göra för att lyckas de med. De klassiska tipsen planering, promenad, målbilder, självklart är de tipsen viktiga men vad vi glömmer berätta är hur jävla jobbigt det egentligen är. 
 
 
Alla lyckade viktresor där man får höra  om vad det var som gjorde att du orkade ta tag i det, alla har vi olika skäl till varför man når sin botten. I mitt fall var det när jag själv skulle flyga och inte fick plats i flygplansstolen, alldeles ensam kände jag mig så utlämnad i den situationen. Jag tänkte för mig själv att detta är fullt normalt, allt för att överleva situationen samtidigt som tankarna fladdrade febrilt; vad håller jag på med har jag ätit mig så stor att jag inte längre får plats i ett flygplan?
 
För mig var detta mitt uppvaknande och jag tror att det måste till något som skakar om en så man får den där styrkan, att nu får det vara nog! En botten kan se olika ut, det kan vara en skilsmässa, att du mister ditt jobb eller att du når din botten i ett missbruk och känner att det här fungerar inte längre.
 
Min lyckade resa gjorde att en ny värld öppnade sig för mig, jag började äntligen våga leva på mina villkor och började föreläsa runt om i Sverige vilket är helt fantastiskt spännande och kul.
 
 
Men för för tre år sedan hände en jobbig händelse i mitt liv som skakade om mig och som tyvärr började ställa till det för mig med maten igen, och sakta började kilona krypa tillbaka.
 
Jag är tillbaka på banan igen, några kilon för mycket just nu men det viktiga är att jag kanske är precis där du kanske befinner dig just nu.  Jag kämpar just nu precis som du och det är ju det som känns så häftigt. Det är ju så lätt att berätta från den lyckade sidan, men just nu är jag inte där.
 
Att jag nu kan inspirera och skriva precis hur det är nu på andra resan, så blir det en styrka att jag skriver i både med- och motgång. Hur det verkligen är och där skitdagarna kommer att komma, och det är dom vi måste övervinna, det är dom som tar oss vidare till målet.
 
Jag vet att det går att lyckas igen för jag har gjort det förut och den styrkan vill jag dela med mig av till er.
 
 
#1 - - Lindha:

Test

#2 - - Anonym:

Just när man har en ätstörningsproblematik och ett sockerberoende i botten så är det så lätt att halka in i sitt gamla beteende.
Sånt som stressar kroppen, som t ex kaloriräkning, pulverbantning och periodisk fasta med kanske bara ett mål om dagen, är inte bra för den som har de här problemen.

Även om de kan fungera som ett alternativ för de som aldrig haft en ätstörning så kan de vara mycket problematiska för en beroendehjärna. Det kan bli en fix idé av kicken som kommer i samband med svält och man äter mindre och mindre, jag har sett de problemen på nära håll.

Så fortsätt på den väg som du vet fungerat för dig tidigare, med regelbundna måltider som gör dig mätt och minimerar suget./ Birgitta Höglund

#3 - - Hannas krypin :

Det är verkligen en styrka att kunna skriva utifrån båda upplevelserna. Dels att först gå ner mycket i vikt och sedan händer en grek som gör att man går upp igen. Det är många som kan relatera till det scenariot. Fortsätt skriva!

#4 - - Anonym:

We do not get fat because we overeat

We overeat because we get fat!


https://www.youtube.com/watch?v=ZKC3hiyLeRc

33:38

#5 - - monica:

För mig har inte vikten varit problemet utan gnaget. Jag gnager inte längre på tånaglarna och färgen på dörrposterna får vara i fred.Jag växte upp med magont och hål i tänderna. Häromdagen hade jag varken svenska äpplen eller morötter hemma, bara rå vitkål att knapra på. Jag väger 20 kg mer än i ungdomen. I ungdomen var jag periodare med gnag men också månader utan gnag. Under 2 graviditer var jag fullkomligt lycklig och gnagfri. Förstår att jag har någon selektiv ätstörning, det är en förfärlig massa mat jag inte gillar. Det jag blev tvingad att äta som barn: kokt potatis, kokta grönsaker, mjuka bruna röror med lukt! Min dotter var värre ändå, hon kunde bara äta vit mat som fiskbullar, potatis, rårivet äpple, Gb vaniljglass, ett visst märke av falukorv samt vitt bröd och plättar. Väldigt svårt på resor tex. För mig, när inget är gott, så blir jag mest sugen och missnöjd på något vis. Men jag har tagit mig igenom livet. Det är så mycket som spelar roll, folk har ilika uppfattningar om vad som är bra eller dåligt. Själv håller jag mig så långt från tuggande som det går.

#6 - - Tussilago:

Såg ett tv-program om dom som äter men kan inte behålla nån vikt. En kvinna från england som verkligen försökte gå upp i vikt. Hon var som ett skelett. Måste vara jättehemskt det med. Man ska ändå vara glad att man kan äta. Men i måttliga mängder förståss!

#7 - - Mirran:

Jag tycker att det är underbart av dig att skriva om din andra resa. Vi är många som är i din situation. Vi som har familj och barn vill ju få in ett sunt tänkande angående mat med regelbundna måltider. Det är väldigt tråkigt att sitta vid matbordet och titta på när familjen äter. Det har jag gjort många gånger!

#8 - - Mirran:

Jag tycker att det är underbart av dig att skriva om din andra resa. Vi är många som är i din situation. Vi som har familj och barn vill ju få in ett sunt tänkande angående mat med regelbundna måltider. Det är väldigt tråkigt att sitta vid matbordet och titta på när familjen äter. Det har jag gjort många gånger!

↑