LINDHA VIKSTRÖM

 

 

Härligt att höra att du får motivation av det jag skriver!!!!

När jag vägde 140 kg, mot nu 70 kg, så kan jag säga att det är många bitar som är enklare. Tänker bara på mitt jobb som undersköterska där man ständigt är i rörelse. Jag jobbar och åker bil till kunder som bor ute på landet, så det är mycket bilåkande, varje gång du ska in till en kund tar man på sig skoskydd, och redan där var det jobbigt att böja sig ner i värmen, för jobbar du en hel dag så kan du ha en 15-20 besök per dag. Sedan kan personen behöva hjälp med stödstrumpor, och du ska böja dig ner ytterligare. Det var så slitsamt när man var överviktig, men jag lät det aldrig gå ut över den som behöver hjälp.

 

Jag kunde känna ren ångest i bland när jag kom till jobbet och såg att jag skulle bistå med tre duschar på raken, jag blev svettig av bara tanken. Många gånger smög jag upp dörren lite försiktigt när jag hjälpte dem med duschen, då jag höll på att flyta bort av svett fullständigt, till och med mascaran började rinna i bland.

 

Det var jobbigt, ibland fick jag åka hem och byta kläder för jag var så blöt av svett, jag menar; 140 kg och sommar och duscha folk i het värme, som i en bastu, men det var ju inte deras fel. Men det var inte bara på sommaren det var jobbigt, även vinter var det jobbigt med värmen från duschen, och i varma kläder.

 

 

Minns när jag var utomlands och jag trodde eftersvettningarna efter en dusch på kvällen aldrig skulle ta slut, satt med en handfläkt i ansiktet för att inte allt smink skulle försvinna.

 

Minns även när vi var i Stockholm en sommar, och vi promenerade längs nybroviken och var på Gröna lund med barnen, och kommer i håg  hur mina lår skavde (det är konstigt att man kommer i håg sådant här, det är som terapi att skriva till er, hur minnen poppar upp) och jag gick in på en toalett, och såg att mina lår var alldeles skinnflådda på insidan, det gjorde så ont jag kunde knappt ta ett steg till som det sved och började blöda. Vi fick inhandla ett par cykelbyxor i glatt material som jag fick ha under mina andra kläder som skydd för låren  i värmen. Ja herregud vilka minnen man har, men som sagt, vi hade ett bra liv runt omkring oss ändå med barnen, även om övervikten var till belastning.

 

Kommer i håg när vi var på Junibacken och alla föräldrar lekte och sprang med sina barn i Villevillakulla och åkte rutchskanan ner tillsammans med sina barn. Själv satt jag på bänken och tittade på, kände mig så osmidig. Ja, mina barn har fått göra vissa saker själva, men vi har alltid funnits där som trygghet ändå. Skillnaden då mot nu är obeskrivlig, jag kan röra mig obehindrat utan att flyta bort av svett. Älskar värmen nu, det gjorde jag inte förut, allt är till det bättre, och det är mycket roligare att jobba nu när man känner att man inte blir andfådd och svettig i sitt jobb.

 

När jag tittar på mina gamla baddräktsbilder tänker jag; -jösses är det där jag!! Man försökte slå i från sig förut, ville inte inse faktum. Jag ser mina lår, armar och mage!!!  Känner mig så tacksam att jag lyckats träna bort allt utan operation!!!

 

Så vad vill jag säga med det här; -jag är så glad att jag gjorde det, att jag lyckades ta tag i mig själv och gå ner i vikt, dels för att det var värt allt slit, men mest för att jag tänker aldrig göra om det igen.