LINDHA VIKSTRÖM

Blev intevjuvad av en veckotidning för några veckor sedan, reportaget kommer i början på september. När man sitter och blir intervjuad och småpratar så väcks gamla tankar till liv, sådant som jag kanske inte tänkt på men som personen utifrån reflekterar om, rätt häftigt egentligen. Journalisten reflekterade om att jag aldrig varit rädd för att be om hjälp när jag behöver det, kanske har det att göra med att jag själv har stor empati och alltid vill finnas till hands för andra. Och ibland till och med så mycket att det går utöver vad jag egentligen orkar, när man kanske i första hand måste se till att vara stark själv innan man kan finnas där för andra.

 

Jag tänker på när jag vägde 140 kg och hade så mycket rädslor inom mig, när man väger så mycket som jag gjorde så känner man sig rätt osmidig. Balansen är inte den bästa och jag kunde i vissa lägen känna mig väldigt otillräcklig med mina barn. Sina rädslor som tjock är lätt att överföra till sina barn, jag tänker på när min mina barn var små och de skulle lära sig att åka skridskor, jag hatade verkligen när idrottsschemat kom och det stod skridskor; allt blev SVART för mig, jag såg bara elände, hal is, ramla, slå huvudet i isen, skära av sig halsen på vassa skridskor, slå ut tänderna osv. Och allt bottnade i min egen rädsla för att jag visste att jag själv 140 kg tung inte hade klarat åka skridskor, och det som kunde hända mig var jag rädd skulle hända mina barn.

 

Som tur var har jag haft en fantastiskt förskollärare och fröken; fina underbara Karin Sundström/Näslund till båda mina barn, samma lärare trots mina barns åldersskillnader och hon känner mig och vet precis hur jag fungerar. I stället för att nonchalera mina orosproblem så tog hon mig på allvar och förstod, hon fick mig att känna mig trygg vid dessa situationer och berättade och lovade att se till att allt gick bra, att hon inte skulle vika från mitt barns sida förrän hon kände att de hade balansen. Är inte det helt fantastiskt? Att våga visa sina rädslor för andra och be om hjälp ska man inte skämmas över.

 

Jag tänker även på när jag startade min viktresa 140 kg tung år 2012 och hur jag sedan, efter att ha gått ner 30 kg på egen hand, kände att nu är det dags att steppa upp träningen, hur jag vågade be om hjälp och börja träna med personlig tränare, hur jag blottade mina känslor med gråt och "ups and downs". Jag tänker på nu när min yngsta dotter vill börja rida och jag är livrädd för hästar och ser återigen faror att ramla ner från hästen, hur jag ber en väninna om hjälp att vara med i början och leda hästen så att jag inte överför mina rädslor.

 

Med tanke på detta så är jag ändå glad att jag har den här insikten att många problem har bottnat i min stora övervikt och att jag inte vill/ville att den skulle hindra mina barn, utan att jag istället vågade be om hjälp. Jag tror att fler skulle må bra om man vågar blotta sig, för vi är inte perfekta och behöver inte vara det, alla har vi något som vi måste jobba med. Med detta sagt nu i min andra resa så ser jag fram emot att snart börja träna med min PT igen nu när jag behöver hjälp med att snäppa upp min träning igen.