Mål i livet

Hur viktigt är det egentligen att sätta upp mål i livet? Behöver vi verkligen ha något att se fram emot? Jag vill svara JA på båda mina frågor, det är superviktigt att sätta upp mål man vill nå. För när man når sitt mål så får man en sådan kick av att man klarade det och då skapas sådana positiva känslor som gör att man orkar fortsätta kämpa och sätta upp ännu ett mål.
 
Jag som jojo-bantat sedan 14 års ålder skulle verkligen vilja säga att jag knäckt åtminstone min kod för att lyckas. När jag ser tillbaka på mitt gamla mönster av bantande och alla nya dieter som skulle göra mig smal så har målet alltid varit att bli just SMAL. Sedan när det målet nåddes så började jag helt enkelt gå upp i vikt igen. VARFÖR? Jo, för att jag hade inte längre något mål att jobba för eller se fram emot.
 
Jag har som jag berättat förut haft många lyckade dieter bakom mig (tyvärr dieter där jag varit konstant hungrig och i bland även känts som rena svältdieterna). Jag lyckades gå ner 54 kg i vikt med Viktväktarna och blev gravid med vår Julia 1998, vi gifte oss smala och fina och sedan när Julia föddes så ökade min vikt igen. Jag hade inget mål längre, målet som var bröllopet var över. Hur skulle jag orka/kunna leva på denna mat på viktväktarvis; räkna kalorier/poäng och väga maten, light-produkter och inget fett. Självklart ökade min vikt.
 
(null)
 
Åren gick och jag gjorde några tafatta försök att gå ner i vikt igen men hade ingen riktig motivation tills vi bestämde oss för att skaffa Julia ett syskon, jag var så kraftigt överviktig att jag fick gå till specialistmödravården där jag hade en fantastisk läkare som på ett bra sätt förklarade att det skulle bli jobbigt för mig med en förlossning när jag vägde så mycket. Genast fick jag ett nytt mål igen; att gå ner i vikt för mitt ofödda barns skull. Och här kommer vi då genast in på att jag hade ett mål, men inte för min skull utan för mitt kommande barn.
 
  
Jag började promenera och slutade med godis och åt enligt kostcirkeln och frukt mellan måltiderna. När jag gick på kontrollerna så minskade min vikt hela tiden, jag gick ner 30 kg i vikt under min andra graviditet och förlossningen gick bra. Men var det hållbart?
 
 
Nu var målet nått, barnet mådde bra och jag hade inget nytt mål och jag började gå upp i vikt igen till fantastiska 140 kg. Tro mig, jag försökte återigen göra flera försök till att gå ner i vikt men misslyckades hela tiden, hade jag inte tillräckligt med motivation?
 
Wilma föddes år 2007 och min högsta önskan var att gå ner i vikt och kunna köpa de kläder jag ville, inte bara byxor med resår, men det skulle dröja ända till 2012 innan jag hittade min lösning och äntligen lyckades med att göra det omöjliga möjligt. Att inte få plats i flygplansstolen var stegen upp från min botten och början på mitt nya liv.
 
Att jag hittade till LCHF var en del av mitt framgångsrecept. Att jag satte upp nya, mindre mål under hela min viktminskning och fortsatte göra det är en annan del av framgångsreceptet. Man behöver ha något att se fram emot hela tiden, och när man når sitt mål så sätter man upp nya mål: nästa år ska jag klara tjejmilen 30 sekunder snabbare, vi bokar en resa så har vi nåt att se fram emot, den här veckan har jag en belöning att gå på spa osv. På så vis känner vi hela tiden att vi lyckas och får bekräftelse, den där "kicken" jag skrev om tidigare, och det är så viktigt att hela tiden ha nya utmaningar som får oss att må bra och utvecklas. På så sätt känner jag att det är så viktigt med mål. Hur tänker ni?
 
 
 
 
#1 - - Jessica:

Varmt grattis, LCHF är fantastiskt 😍

#2 - - monica:

Ja. Många ,icke matmissbrukare, tror att man kan äta "som vanligt" efter att ha nått normalvikt. Antingen med viktväktarna, biggest loser eller nån annan diet. Men "som vanligt" existerar inte för en missbrukare. Den går inte att släppa loss, det blir bara att äta igen allt förlorat. Man får äta bra mat,som du, och finna på det som lockar mer än mat och ätande.

#3 - - monica:

Jag igen! Varför har en del inget stopp!?? Idag träffade jag en dam 70 + ,som aldrig varit överviktig. Med mångåriga svåra höftbesvär och ett lårbensbrott i våras. Så hon knappt orkar gå. Och har blivit så smal. Gått ner 11 kg sen dess. Hon kunde precis lika gärna ha överätit i många år med viktuppgång. Jag tror att hon är glad i mat, men.ätande ändå kommer långt ner på prioriteringslistan!