Banta med barn

Fick inspiration till att skriva detta inlägg då vi diskuterade lite om att banta inför barn i min nya viktminskningscirkel på distans. Som ni vet så har ju jag jojo-bantat sedan 14 års ålder och när jag fick barn så har jag aldrig velat visa dem eller ge dem noja med mat, mat ska vara naturligt.
 
När jag började min stora livsstilsförändring och lyckades med att gå ner 70 kg så är det många som vågat fråga mig att de har varit så brydda över att mina barn varit och är normalviktiga när både jag och min man var så stora. En av anledningarna till det är att jag alltid varit noga med att inte överföra mina ätstörningar till dem utan att ge dem bra mat tillagad från grunden. Jag har ju alltid gillat att laga mat från grunden så det har varit vid väldigt ytterst få tillfällen som vi köpt hem färdigmat. I och med att vi lagat all mat hemlagat så har det aldrig varit en massa skit i maten. Sedan när barnen la sig för kvällen, det var då jag gärna åt mackor och chips i soffan framför tv;n. Mitt sätt att koppla av och belöna mig själv.
 
 
Jag måste säga att när jag började med LCHF 2012 så fann jag för första gången en balans i mitt liv. Att jag äntligen kan hantera maten utan att väga den eller räkna kalorier. Att sitta vid middagsbordet med hela familjen och äta hemlagade köttfärsbiffar med goda olika grönsaker till som broccoligratäng, det har gjort att mina barn inte har reagerat över att jag på något vis gått ner i vikt på ett ohälsosamt sätt. Jag har inte suttit och petat i maten eller inte vågat ta sås till maten, utan de har sett att jag äter mat och fått mer energi att göra saker med dem. Jag började orka att motionera och mådde så bra, på det viset känner jag att jag har varit en förebild för mina barn i dagens sjuka idealt smala samhälle; att man ska svälta sig själv för att gå ner i vikt. Där har jag visat mina barn att bra kost ger energi och ork och det är jag faktiskt stolt över.
 
#1 - - Johanna :

Hej lindha ☺️
Jag blir så inspirerad av din blogg!! har följt dig i några år nu. Och allt du skriver kan jag begripa och förstå men när det kommer till mig själv så vågar jag inte prova lchf pågrundav att jag är rädd för att äta så mycket fett. Jag är 28 år och har ett bmi på 31. Jag är uppvuxen på halvfabrikat men nu för tiden i min egna lilla familj lagar vi mat från grunden.
Mitt problem är mitt sockerberoende, jag kan inte sluta trösta/pigga upp mig själv med hjälp av socker (bröd, godis, chips, läsk).
Jag tror lchf skulle vara bra för mig men jag är inpräntad att fett är farligt. Samtidigt så läser jag om lchf och förstår att så inte är fallet (för de flesta).
Har du något tips på hur jag ska övervinna fetträdslan?

Kram☺️