I morgon är en annan dag.....
Hur kunde du bli så stor? Hur kunde JAG låta det ske? Ja, det är ingen enkel fråga att svara på, men många som undrar. För mycket mat och ingen motion sammanfattar det mesta, och att man blundade för problemet.
Det är konstigt, men kilona bara smög sig på. Jag hade trikåbyxor med resår i midjan, så jag kände aldrig att jag blev större, eller att byxorna blev trånga i midjan, utan resårbandet töjdes ju bara ut mer och mer. Men på mina tunikor kunde jag märka att; -oj vad trång den var över magen i dag, den måste ha krympt i tvätten, och så skällde jag lite på min man som tvättat fel (ja, han tvättar, jag hänger och viker in). Så var det problemet borta och så köpte jag en ny tunika en storlek större igen!!!
Jag orkade inte ta tag i det med allt runt omkring, hela livspusslet med skola, skjutsar, läxläsning, matlagning osv. Det var lättare att blunda för det, även om jag innerst inne någonstans brydde mig, och mådde inte bra av det.
Det spelar ingen roll hur många som i all välmening ville att jag skulle gå ner i vikt för hälsans skull, beslutet var jag tvungen att ta själv, för ingen annan kan göra jobbet än DU!!
Det finns sju dagar på en vecka. Ingen av dem heter sedan. Visst är det lätt att skjuta upp allt, "jag börjar i morgon då kommer det bli bättre". Men det finns tyvärr ingen lättare dag att börja.
Det är så lätt att känna; -hur ska jag klara av detta, vad är det för mening, det kommer ta hundra år. Vet inte hur många gånger jag bestämt mig för, när jag såg på Bigbrother och de skulle var inlåsta i huset, hur jag tänkte, de ska vara där i 100 dagar, så då börjar jag min bantning nu och 100 dagar framåt. Perfekt, men i stället så sköt jag upp det, i morgon blir en bättre dag, och så satt jag med handen i chipspåsen, och helt plötsligt var Bigbrother- säsongen slut, och en lycklig vinnare vann ett pris i pengar, och jag satt kvar i soffan några chipspåsar senare.
Jag kände jag mig så misslyckad och ångrade mig, tänk om jag hade börjat, då hade jag varit en bit på väg.
Men det är aldrig försent att börja, och bli det du vill, stressa inte, utan låt det ta sin tid. Man måste ha tålamod, ett hekto ner bara den här veckan kan ju få vem som helst att känna; "som jag kämpat, tränat, ätit rätt - ett ynka hekto". Men det är då man måste härda ut, ett hekto i dag blir många i slutändan, och du är närmare ditt mål för varje hekto, än om du ger upp och går tillbaka till det gamla. Låt det få ta sin tid.
Som jag berättat tidigare när jag tog beslutet att börja min viktförändring, och började att promenera: vissa dagar hatade jag verkligen att ta min promenad, men jag gjorde det för jag hade Äntligen bestämt mig.
Visst tappade jag gnistan då och då, men jag hade kommit till en punkt där det inte fanns någon återvändo. Dag för dag, det fanns inget annat, man får inte låsa fast sig vid att det här kommer ta si, och så lång tid, för då blir det jobbigt.
"Jag ska aldrig mer stå i vägen för mig själv."
Hur hjälper man en medmänniska som behöver komma till insikt? Går det? Jag är tveksam..men jobbigt att stå på sidan om och se personen öka och öka i vikt. Jag tror att beslutet måste komma från sig själv och ingen annan. Då tror jag man har störst chans att lyckas. För annars är risken att man gör det för nån annans skull.
Lite fredags funderingar.