Ett steg i taget mot målet
Om du kan drömma det, så kan du göra det. Vad är din dröm, mål??
Kommer i håg när en av mina bästa väninnor skulle gifta sig och vi skulle ha möhippa för henne. Jag minns att jag ville så gärna vara med, men min övervikt hindrade mig, så jag tackade nej. Jag hade så dåligt samvete för det, samtidigt som jag vet att hon hade en helt fantastisktk möhippa, så kände jag mig som en svikare.
Det är ju hemskt hur övervikt påverkar ens självförtroende, att man inte duger som människa. I många fall vet jag att jag duger, jag har mina fina vänner runt mig som jag vet accepterade och accepterar mig, men någonstans inom mig fanns ändå den där känslan som hindrar en; jag orkar inte, vågar inte, jag vill inte visa mig ute. Jag gör bara det jag absolut måste.
Även om jag på något vis mådde bra, så saknade jag den där känslan att ta hand om mig själv göra mig fin för min man. Jag hade tappat allt. Min man kom hem till en fru i pösiga mysbyxor, lortig t-shirt, osminkad. Inget fel i det på sätt och vis, men varje dag - hallå! Det jag satsade på i stället, var att ta hand om barnen och ha det perfekt i hemmet. Jag skjutsade mina barn och kompisar på träning, allt för att kompensera för att jag var tjock.
Bli inte arga nu när jag skriver så, men jag gjorde det valet för att döva att jag inte tog hand om mig själv, och för att andra skulle se att, även om hon är tjock så är hon ju duktig och sköter barnen och hemmet. Då var jag ju inte den där lata mamman fast jag var tjock. Jag kände att jag var tvungen att kompensera min övervikt med att vara snäll och hjälpa andra. Hur många känner igen sig i det? Då var jag ju ändå den tjocka, glada, snälla, duktiga mamman, eller hur? Förstår ni hur jag menar?
Jag orkade inte ta tag i min övervikt, och ville bevisa att jag dög ändå. Jag bekräftade mig själv med att vara den bullbakande helhyllemamman som ställde upp för alla, men ändå längtade jag till att kunna gå ner i vikt. Men framförallt handlar det ju om hälsan. Det är möjligt att andra inte tänkte så om mig, men det viktiga är ju att jag kände så och skämdes så mycket över min övervikt.
Jag började min morgon med att dricka läsk, och det var en läsare som skrev om hur hon bet på naglarna, vilket påminde mig om hur jag bet på mina naglar förut. Jag kunde bita på mina naglar så det värkte när jag skulle gå och lägga mig, och jag önskade att jag inte hade bitit ner dem så långt. Men när jag bestämde mig för att jag skulle gå ner i vikt, så skulle jag samtidigt sluta bita på naglarna. Man har ju hört att man ska ta en sak i taget inte ändra två saker på en gång, men för mig lyckades jag med båda. Ju längre naglarna blev ju kvinnligare kände jag mig.
Jag var 40 år, och kände att jag kastade bort min ungdom, tragiskt men så är det. Jag ville leva, känna mig fin, därför var det dags att ta tag i det. Väntar jag längre hinner det bara gå ännu flera år...
" Står man vid målet , ångrar man inte resans möda och besvär"