Flashback

Det är märkligt hur lätt man glömmer saker som var jobbiga under tiden som jag gjorde min viktminskningsresa, jag började ju inte blogga förrän min resa var klar. Jag hade ju aldrig tänkt i de banorna förut att man skulle skaffa sig en blogg och inspirera andra förrän någon sa till mig att du måste börja blogga och berätta om din resa. Och det är verkligen inte något jag ångrar för det har givit mig så mycket och öppnat så många nya dörrar.
 
Jag började äta LCHF år 2012 och har alltså ätit så i 5 år nu, min startvikt var 140 kg och 18 månader senare 70 kg!!!!!
 
 
Jag som jojobantat hela mitt liv med diverse olika dieter har aldrig någonsin lyckats att hålla mig viktstabil så länge som 5 år!!! Jag har alltid alltid gått upp alla kilon efter några veckor eller månader plus lite till, så för mig är detta så fantastiskt skön känsla att veta att jag kommer aldrig väga 140 kg mer.
Som ni vet har jag skrivit att jag haft ett tufft år med dödsfall i familjen och stress som har påverkat min vikt den senaste tiden, men ändå känner jag tryggheten i mig själv att detta är/har bara varit en tillfällig svacka i mitt liv som gjort att några kilon smugit sig på, så jag känner mig lite obekväm men jag har ändå tryggheten i mig att det är bara tillfälligt och nu har jag äntligen fått tillbaka energin att ta tag i detta. Varför jag skriver att jag känner mig viktstabil trots några kilon upp beror på att hade detta varit förut innan LCHF hade dessa kilon som jag gått upp nu blivit att jag hade vägt 140 kg i dag. 
 
Foto tagit 2015

Jag kommer i håg när jag började min livsstilsförändring hur jag saknade att alltid ha något i munnen, jag som var van att tugga hela tiden. I mitt dåvarande jobb som undersköterska när jag jobbade och åkte bil till de äldre som bodde på landet hade jag alltid coca-cola och godis bredvid mig i passagerarsätet. Lösningen på det problemet då var att jag hade 3-4 sockerfria tuggummipåsar bredvid mig som jag blandade mellan och tuggade på i stället för godis. Det var min lösning då till en början. Och det var ju ändå ett bättre alternativ än chips och cola. 
 
På samma sätt som när jag nu sitter och trampar på motionscykeln hemma och jag känner hur magen tar i och genast får man negativa tankar; vad är det för mening, det kommer aldrig gå. Man känner sig så tröstlös! I dag har jag styrkan i mig och tänker att ända sättet att få bort det är att fortsätta, att inte ge upp. För jag vet att belöningen kommer även om den inte kommer i morgon, så på så sätt håller jag min motivation uppe för jag vet att ge upp löser inte problemet. Hur känner ni i er resa?
#1 - - Paula:

Min resa har varit också varierat. Upp och ner, och som jag har skrivit tidigare om händelsen som tog hårt på mig är mina föräldrars död, bara ett år mellan dödsfallen (2012 och 2013). Jag tappade balansen med livet, och med maten en tid efter varje dödsfall, hade jättesvårt att ens tänka på bättre mat , utan åt ganska okontrollerat. *Nu har jag orkat bättre, men är ännu inte nöjd med vikten eller maten, för slarvar ibland rejält, men direkt nästa dag försöker börja göra rätt igen. Vi är säkert många som sitter i samma båt ;-) <3 Kram/Paula

#2 - - Tussilago:

Var det aldrig nån som var på dig att det och det ska du inte äta. Jag blir less på sånna kommentarer, nästan tvärtom känsla. Jag äter väl vad jag vill blir det då.
Det är när man får bestämma själv som det går bättre.
Vissa perioder gillar inte jag mat alls egentligen. Och ibland ser man recept som bara måste göras. Det är nog mycket vilken period man är i också. En flaska mineralvatten brukar jag ha och ett fint glas framför tv:n. Bara det att det blir mycket spring på natten då, men man kan ändra vanor...