Ett vinnande koncept

Äntligen fungerar min dator igen (peppar, peppar)! 
 
Det har kliat i mina fingrar samtidigt som det har varit ett litet skönt break från datorvärlden, jag har ju kunnat blogga från min mobil men det ger mig inte samma känsla, det är så litet att sitta och skriva på och jag tycker inte jag ser helheten av inlägget då, en vanesak kanske.
 
Mejlen har börjat fungera och den kan jag säga har jag saknat, men på min mobil fungerar den fortfarande dessvärre inte, men men... Så jag kommer att svara alla som skrivit till mig på mejlen allt eftersom :)
 
Känner att jag börjat få tillbaka samma energi som jag hade förut när jag startade min resa, det har varit en tung tid sedan min pappa gick bort och hur jag än försökt så har jag inte nått fram till 100 %. Förrän nu när jag återgått till det som gjorde att jag lyckades med min livsstilsförändring för fem år sedan, varför ändra ett vinnande koncept?
 

Framför allt är det planering som gäller både vad det gäller maten och motionen för att få in det i livspusslet med resten av familjen, men min första prioritet är JAG! För mår jag dåligt så påverkar det tyvärr resten av familjen, men hinner jag med min motion och laga rätt mat så mår jag bra och får mer energi. Det kanske låter egoistiskt men det är inte som så att jag kör fram som en ångvält där jag är i första rummet, utan det handlar mer om att sätta sig ner och kolla i kalendern; var får jag in motion mellan allt annat som ska göras. På det viset mår hela familjen bra och allt flyter på bättre. Dessutom så prioriterar jag inte dammråttorna just nu...
 
Jag har känt nu i sommar att, visst har jag gett mig ut på enstaka motionspass i sommar men, känslan, glädjen och motivationen har inte riktigt infunnit sig även fast jag försökt inbilla mig det. Jag har inte gått in helhjärtat, så är det, för jag känner nu vilken skillnad det är för jag har ett helt annat go i mig. Äntligen känner jag av den där lilla kicken i hjärnan och den känslan är så skön.
 
Två veckor har det tagit för mig att hitta tillbaka och visst har det varit tufft kan jag säga, jag har haft sug efter fel sorts kolhydrater och när jag har promenerat så har jag känt mig så omotiverad, men har tvingat ut mig själv och har under promenaderna fått mentalt tänka hela tiden då jag tyckt att; vad är det för mening? Tänk vad gamla känslor lätt kommer tillbaka; vad är det för mening, jag börjar i morgon. För det är ju så lätt att tänka "det blir lättare i morgon" så i stället har jag övertalat mig själv att om jag börjar om i morgon så kommer jag känna likadant och skjuta upp ytterligare en dag och en till. För det kommer ingen dag som är lättare, vi lurar oss själv bara.
 
Och om jag inte hade skjutit upp allt nu i sommar så hade jag varit i en mycket bättre fysisk form nu, därför tänker jag att nu har jag valet att skjuta upp eller köra. Och visst är det tufft, för belöningen vill jag ju ha helst redan i dag, men jag vet att om två månader kommer ett resultat synas om jag väljer rätta vägen. Och nu är jag inne på rätt spår igen och tänker inte sitta om två månader och tänka; om jag ändå inte hade gett upp. För känslan och belöningen, jag lovar att den är värd allt! 
#1 - - monica:

Du har ju varit så otroligt duktig i flera år! Kanske kan det få ta emot ibland! 1 kg i veckan i 18 månader är det inte många som klarar och att stanna kvar på vikten. Allt man läser om Biggest losers, så kanske de blir riktiga losers i slutändan efter allt slavarbete. Planering a och o , förstås. Jag behövde göra iordning all mat flera dagar i förväg och bara plocka fram. Tyvärr gott om goda äpplen i trädgårdarna nu. Roligt om du kan skriva på din blogg, men förstår att annat kan komma i vägen också.