Klipp sönder offerkoftan
Den här rubriken på mitt inlägg är känsligt, det kan röra upp känslor som man inte vill kännas vid, känslor som man gömt för att det är för jobbigt att komma till insikt. Eller för att man tycker att jag är helt fel ute.
Rätt eller fel?
Jag tänker på alla de gånger som jag följt den ena dieten efter den andra, och så många gånger som jag fallit dit för frestelser. Vi har ju frestelser runt oss året om; vi kommer aldrig komma i från semestern med grillpartyn, påsklov med påskbord, jul med julbord, nyår med supé, födelsedagar, afterwork mm. Det finns runt oss hela tiden!!!
Även om jag åt LCHF under min viktminskning och fick känna mig mätt och jag mådde toppen, så försvann ju inte alla frestelser runt mig för det som med ett trollspö. Självklart gick frestelserna/suget att hantera mycket lättare då jag kände mig nöjd/mätt i magen. Men handlar allt om att känna sig mätt i magen? Nej säger jag på en gång, för jag skulle lätt kunna trycka i mig en god semla i dessa semmel-tider som vi är i nu, det är som om jag har en andra mage; en för mat och en för socker/efterrätt.
Jag skulle vilja säga att den mentala biten att lära sig känna igen sitt beteende och att göra en förändring kräver inte bara att man lägger om kosten, utan man måste även förändra sitt sätt att tänka, bryta gamla vanor som inte är bra. Jag skulle helt fräckt vilja påstå att den viktigaste muskeln för att lyckas gå ner i vikt inte sitter i magen, utan den sitter i huvudet. VILJAN är den viktigaste muskeln!
Jag tänker på en sak som jag gjorde förut när jag mådde dåligt. Om jag var ledsen eller kände mig besviken på något, eller om någon sårat mig, så tog jag alltid chansen till att belöna mig själv med socker. Jag var ju värd det så synd om mig som det var. Men sedan kom jag till insikt att detta var ju bara ett sätt lura mig själv till en anledning att få äta socker. Dessutom innebar ju det att först var jag sårad av någon utifrån, och sedan straffar jag mig själv genom att äta, alltså blir jag straffad två gånger trots att jag inte varit den som sårat. Alltså hjälper jag till att straffa mig själv också. Förstår du poängen? Konstigt va?
Någonstans måste man ju ändå ta sitt eget ansvar för dom val man gör eller hur? Det var en tjej som skrev till mig på bloggen för väldigt länge sedan, men jag har inte kunnat glömma det hon skrev. Hon tyckte att det var jobbigt när hon skulle läsa min blogg för att det i bland kom upp reklam på godis så hon blev frestad. Jag svarade att jag kan tyvärr inte styra över viss reklam på bloggen då det är blogg.se som styr över det, och att jag inte tjänar några pengar på den. Självklart vill jag inte ha sådan reklam på min blogg, men i nuläget kan jag inte påverka det, men jag tänkte för mig själv att hur hanterar hon livets frestelser om hon inte kan se en reklambild på min blogg? När man så fort du klivit ut från hemmet möts av förförisk reklam överallt och dofter av kanelbullar runt hörnet???? Jag har inget svar på den frågan, men man kanske även här ska fundera på om man väljer att vara offer och skyller allt på annat och andra?
Nu menar inte jag alla oss som vet om vårat missbruk, utan de som fortfarande har skygglappar på sig. Vi som är medvetna gör ju allt vi kan för att fortsätta hålla balansen, det jag menar att är att man måste våga orka se sin sanning och våga be om hjälp.
Jag som har frestelser runt mig på jobbet varje dag med fantastiska bakverk "godkända inom LCHF", kan ju ändå inte äta det varje dag, för då går jag ju upp i vikt. Jag har gjort ett val, det handlar om att äta semlan eller inte, och jag väljer att inte äta den. Jag väljer att äta för att leva, inte att jag lever för att äta.
Jag väljer mitt liv och min hälsa, för om jag börjar äta godkända bakverk regelbundet då är det kört för mig och min hälsa. Hur tänker ni?
Huvudet på spiken igen ☺ jag kämpar hela tiden med mitt socker missbruk.. Ibland tar jag en minut i taget och tänka.. Inte just nu ska jag ta och så tänker jag så får jag behandla nästa frestelse just då! Du är så inspirerande Lindha och det är roligt att läsa dina inlägg på bloggen igen 💕