Det stora vägskälet

Fortsättning från gårdagens inlägg...
 
Planering är A och O och för mig var detta beslut att nu är det sista gången som jag gör ett försök, jag lovade mig själv där och då att blir inte det här hållbart så får jag acceptera mig själv som överviktig. Att ständigt gå och längta efter något annat och inte vara tillfreds med sig själv är jobbigt och att ständigt söka nya lösningar på att lyckas gå ner i vikt tar på krafterna, ni som jojo-bantat som mig vet vad jag pratar om.
 
Skulle detta bli en varaktig förändring så visste jag att nu måste jag låta detta få ta sin tid och jag kommer inte bli smal över en natt, jag måste även leva och må bra under hela min viktminskning och inte börja leva när jag nått mitt mål.
 
Vis av allt mitt gamla bagage med alla olika dieter som jag provat så bestämde jag mig för att här ska inte räknas kalorier eller väga maten, jag hade nått en punkt nu att; vem vill leva så resten av sitt liv? Sunt förnuft skulle få vara med och styra den här gången, jag visste ju att alla mina försök förut ju inte hade varit hållbara i längden då jag alltid gått upp i vikt igen. Alla de kilon jag gått ner plus att det alltid blev några extra till, här var jag tvungen att göra en förändring, det fungerade inte förut alltså måste jag göra något annorlunda den här gången.
 
Att ha flygresan i huvudet, min botten, så hade jag nu en helt annan inställning till hur jag skulle lyckas. Och att väga 140 kg till mina 170 cm så hade jag inget som helst mål att gå ner i vikt till 70 kg, jag menar det är ju orimligt att lyckas med det. Så jag bestämde mig för att väga tvåsiffrigt för det kan jag leva med, så mitt mål var att väga 99 kg och att gå ner till 99 kg var ju ändå 41 kg att gå ner. Här på bilden nedan vägde jag 99 kg och kunde köpa min första "lilla" svarta klänning och känslan var stor.
 
 
Jag tror att en av anledningarna till att jag har lyckats denna gång är att jag satte upp realistiska, nåbara och hanterbara mål som varit en stor fördel. Sätter man upp för höga mål är det lätt att misströsta, det kan kännas övermäktigt så att man känner att inte är någon mening: jag kommer aldrig att lyckas. Så för varje kilo jag gick ner kände jag mig stolt och tänkte "nu tar vi nästa kilo", ett litet steg i taget.
 
Jag hade aldrig hört talas om LCHF när jag nu började min resa och hade bestämt mig för att inga nya dieter utan nu kör jag tallriksmodellen och 3 mål mat om dagen, plus kvällsfika. Jag som hade en mage utan mättnadskänsla och som var van att äta konstant och att alltid dricka läsk mellan måltiderna och knappt visste vad är en normal portionsstorlek var, bestämde mig för att jag fick äta så mycket som rymdes på tallriken och det som typ ramlade över fick jag inte, äta och jag fick bara ta en portion. Det var så jag började.
 
Att jobba som undersköterska och väga 140 kg var inte lätt, att bara ta på stödstrumpor på de äldre och att böja sig ner var otroligt jobbigt för mig. Att jobba som undersköterska är ett väldigt rörligt yrke med många lyft och bara att hjälpa de äldre med personlig hygien/duschar gjorde att jag var dyngsur av svett varje dag. Jag kommer i håg en kollega som sa till mig efter min stora viktnedgång att "jag förstod aldrig hur du orkade och klarade av det med din vikt?". I dag är jag ändå tacksam att jag hade ett så pass rörligt yrke så jag var tvungen att röra mig för tänk om jag suttit på kontor, nu hade jag ändå lite "grundfysik".
 
Efter två veckor med tallriksmodellen halkade jag in på LCHF kosten av en slump.
Fortsättning följer.......
 
 
 
 
#1 - - Johanna:

Så spännande att läsa om din resa. Ser fram emot uppföljningen!

#2 - - Cilla:

Oj vilken skillnad!

#3 - - Nina:

Hej! Vilken härlig läsning din blogg är! Hittade nyligen hit och det är verkligen inspirerande att läsa om din resa och framför allt hur du lyckats hålla vikten. Jag har försökt en massa olika dieter och det går jättebra de första 2-3 veckorna, sen händer något och allt fallerar... Tror mycket beror på att jag just nu inte kan fokusera så mycket på mig själv då jag har en 6-åring och två 2-åringar som tar det mesta av tiden. Tiden räcker liksom inte till för att ägna mig åt mig själv, men samtidigt vill jag inte skjuta på viktnedgången längre och har nu tagit tag i det. Har du några tips till mig när kniper, när lunchen som barnen äter inte alls passar mig? Finns det några knep att ta till? Tack för en jättebra blogg!