Att nå sin egen botten

Att vakna varje morgon och känna sig stolt över sig själv, att man klarat en dag till i början på sin livsstilsförändring och veta att man är en dag närmare sitt mål. Att för varje dag känna att kläderna börjar sitta lösare och lösare, det om något ger/gav mig motivation varje dag. Jag som alltid fått kämpa varje morgon med ångest över att kläderna var så trånga, jag hatade mina nytvättade tunikor som jag fick stå och dra i för att de skulle bli lite större, känner ni igen er?
Resan till min bror i Tyskland när jag skulle flyga och var alldeles ensam och vi hade bokat mig vid nödutgång då det är mer utrymme blev en flopp. Det vi inte visste var att vid nödutgångar så får det inte vara lösa delar så att armstöden inte gick att fälla upp utan det var fasta och heltäckta armstöd. Jag försökte på alla sätt och vis att få plats men det gick bara inte, jag var tvungen att påkalla flygvärdinnan och förklara läget och be om en annan plats. Någonstans där så låtsades jag att detta är fullt normalt samtidigt som tusen känslor inom mig poppade upp; alldeles ensam kände jag mig så utlämnad och försökte bara överleva situationen.
 
Jag fick byta plats till en där det gick att fälla upp armstöden och jag hade ingen bredvid mig så jag kunde ta del av lite mer säte. Men det slutade inte där utan jag fick än en gång påkalla flygvärdinnan då bältet inte räckte runt mig och jag fick en bältesförlängare. Den här resan gjorde att jag kände, att nu är min botten nådd. Jag är 40 år och får knappt plats att flyga, är det så här jag vill leva mitt liv och kanske bli ännu större? Vill jag kasta bort mitt liv och leva så här?
 
Jag som längtade efter att kunna köpa de kläder jag ville och inte köpa stora tunikor och byxor med resår!!!! Alla har vi olika anledningar till när man känner att nu har jag nått min botten och är beredd att göra en förändring. Jag reste till min bror i januari 2012 och samlade sedan kraft, planering och bestämde mig. I mars 2012 började min förändring som jag är så tacksam över att jag klarade. Min viktresa har inte bara skett på vågen, det har skett så mycket annat positivt på den mentala fronten; jag har vågat utvecklas och framförallt startade jag denna blogg som gett mig så mycket från er läsare och möjligheter för mig att komma ut i Sverige och föreläsa om min resa.
 
 
Än i dag när jag flyger blir jag lika förundrad över att jag får plats i flygstolen och att bältet räcker, och till och med i bland när jag sätter mig i flyplansstolen och märker att jag behöver dra bältet hårdare då personen innan varit större än mig. För en som inte varit i min situation kan detta låta konstigt, men för mig som varit så stor tar det tid att komma i kapp mentalt.
Fortsättning följer 140 kg minus 70 kg .....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
#1 - - Lars Gustafsson:

Jag känner igen din ångest och allt mitt dåliga mående PGA av min övervikt 152 kg 1.90 lång. Skämmigt att be om bältesförlängare varje gång jag flyger
Helt fantastiskt att du har lyckats med din nedgång med så många kilo Helt fantastiskt. Jag vet hur svårt det är och har ännu inte kommit igång
Lars

#2 - - Tussilago:

Tänkte berätta en grej som hände mig idag, jag var på en lågprisbutik. Och en hylla med ostbågar, chips,,, jag gick dit för att kolla smaker. Då är det våg i golvet, visaren drog iväg. En varuvåg, jag stod på den. Gissa om jag gick därifrån utan vare sig chips eller ostbågar. Kanske vore en bra grej att få folk att sluta köpa godis och sånnt. Blev väldigt full i skratt.