Så klart det blir om man ser på foton från då och nu. Man skulle fota sig oftare, så man ser om det är dags för ta sig i kragen period. För man ser det inte... !! Gud vad snygg du var där på första kortet, ja och idag med. Varför upplever man sig som en gammal tant om man går upp i vikt. Man är ju samma människa egentligen. Konstigt! Varför ska man klanka ner på sig själv om man går upp i vikt, blir som självförakt,, som oftast leder till att man äter mer, är som det är så då kan jag lika bra trycka i mig lite till. Det är ju den inre balansen som kan hjälpa en att nu går det åt rätt håll. Man ska nog tycka mer om sig själv,, tänk jag är så värdefull att jag behöver inte en semla. Släng den! Köp en pizza och titta på den, vad äcklig. Släng den och känn efter. Klarar jag av det här. Vad betyder en pizza--- köp läsk i storflaska och tvätta toaletten så upptäcker man vad äckligt det är egentligen. Cola är jättebra rengöringsmedel.
Det måste finnas en fruktansvärd ångest hos dig, hur kan man komma över den!? Så otroligt vacker du är på bilden och fortfarande. Måste kännas bedrövligt att gå upp alla kilona, utan att orka motstå ät-tvånget. Man ser att vissa familjer är smårunda, generation efter generation, t ex holländska kungahuset. De borde ha resurser att kunna låta bli att äta, men det hänger ju inte enbart på det. Jag har själv ett alkoholistgengnag, men det tog mest tänder och mage, som barn. Och så är jag kräsen och gillar inte mat. Russin, sockerkaksmet.. Har tänkt ibland, att man äter som kompensation för ett innehållslöst liv, bara en stor deppig tomhet. Men så är det inte heller och som du skriver, man får styra upp sitt liv själv. Antar dina anhöriga har varit väldigt oroliga, tjatat på dig. Som du också skrivit, demoner finns ju kvar oavsett vikt. Det är egentligen hemskt orättvist. En del ser ätande som något mest i förbifarten, andra bygger upp hela sitt liv på att stoppa i sig. Tråkigt är vad det är. Jag har varit i viktväktarfinal en gång, upplevde bara som att gå på slak lina. Ångest alltihop. Om man kan acceptera sig själv som man är, med trivselvikt. Tulipanaros, sägs det.
Jag tänker på många kilo många gånger, fast förstås inte allt på en gång.
Jag läste nyligen boken "Döden är livsviktig" av Elisabeth Kubler-Ross.
Boken grep mig djupt, men har gett kraft och förståelse för den situation jag befinner mig i. Dr Ross skriver om nödvändigheten att göra upp med sina ouppklarade affärer.
Att möta och att göra sig av, med sin inre plåga.
Så klokt och bra skrivet jag har mått dåligt sedan october. Nu har jag opererat bort en stor bit av bröstet och mår skit min tredje cancerdiagnos på 7 år. Jag har börjat med strikt lchf har ätit i många år men klarar inte äta strikt när jag inte mår bra.Tack för din fina blogg har verkligen saknat dig när du inte skrivit.