Strutsen

Man letar alltid efter nya vägar, nya lösningar som ska hjälpa en, men i stället för att leta något nytt hela tiden så tror jag att man måste börja i den andra ändan, man måste rannsaka sig själv och sitt beteende; vad är det som gör att jag inte lyckas? Man slänger bort pengar på nya lösningar som man hoppas ska hjälpa en, men det är bara du själv som kan rädda dig själv. Hårda ord, eller hur? Jag vet, jag har själv nämligen varit där.
 
Just nu måste jag gå igenom allt detta igen till en viss del och jag vet varför jag reagerar som jag gör. Jag vet varför detta har hänt och jag vet vilken min formel är för att ta mig vidare, och jag vet vilka verktyg just jag behöver. Och det första verktyget är att inte FLY utan att acceptera situationen.
Att leta undanflykter eller att fly är tyvärr ingen lösning, du skjuter bara upp det oundvikliga framåt och det kommer att komma i kapp dig dessvärre.
 
Att vilja äta för att döva känslor det tror jag nog vi alla har erfarenhet av, det viktiga är att ta reda på orsaken till varför man känner att man behöver döva dessa känslor. För vi vet ju alla att det är en tillfällig lösning/njutning just för stunden, varje gång du stoppar i dig mjöl, socker, bullar, pizza, läsk och kakor så har du fördröjt din viktminskning med en vecka och det är ju rätt jobbig känsla eller hur?
 
Jag hatar innerligt att maten är så viktig för mig. Mat är till för att överleva och inte tvärtom; att vi ska leva för att äta!!!
 
Vi alla är så olika, för vissa är det ett nödvändigt ont att äta, men alla har vi olika kroppar, behov och en ryggsäck som påverkar oss mycket.   
 
Så vad är lösningen, vad ska man göra då???
 
Jag vet att förutom alla fantastiska kurser som alla erbjuder för att hjälpa just dig med hur du ska lyckas, så vet jag också att den mentala resan hur man ska hantera allt vet ingen som inte varit där själv. Och att följa ett viktväktar-program, det har jag lyckats med många gånger och gått ner med bra resultat. Till och med så bra att jag fick vara deras omslagsflicka år1998 27 år gammal. Men lyckades jag hålla vikten då?
 
  
Nä, såklart jag inte lyckades hålla vikten! Däremot så lyckades jag bli bara tjockare med åren, som ni vet 140 kg tung till slut. Jag har alltså jojobantat typ hela mitt liv med början sedan 14 års ålder. Så alla kan följa vad de vill och lyckas, men vill du lyckas och få till en hållbar livsstilsförändring så rekommenderar jag dig någon som vet exakt vad du går igenom, och i kombination med rätt kost som vi är gjorda för att äta.
 
Den mentala biten är viktigast anser jag för att lyckas göra en förändring, sedan är det självklart viktigt hur vi äter.
 
 
Läste någonstans några rader som jag tyckte var sanna, att "det är flykten som är missbruket". Man får tolka det hur man vill men lite sanning ligger det nog i det, det är lätt att fly från det jobbiga för stunden men allt kommer i kapp en till slut.
 
#1 - - Margaretha:

Så klokt och bra skrivet jag har mått dåligt sedan october. Nu har jag opererat bort en stor bit av bröstet och mår skit min tredje cancerdiagnos på 7 år. Jag har börjat med strikt lchf har ätit i många år men klarar inte äta strikt när jag inte mår bra.Tack för din fina blogg har verkligen saknat dig när du inte skrivit.

Svar: Hej! Vad skönt att höra att man saknar när jag inte skrivit på ett tag <3 Beklagar verkligen din cancerdiagnos, men var inte för hård mot dig själv utan ät mer liberalt. Varm kram till dig <3
halvalindha

#2 - - Tussilago:

Så klart det blir om man ser på foton från då och nu. Man skulle fota sig oftare, så man ser om det är dags för ta sig i kragen period. För man ser det inte... !! Gud vad snygg du var där på första kortet, ja och idag med. Varför upplever man sig som en gammal tant om man går upp i vikt. Man är ju samma människa egentligen. Konstigt! Varför ska man klanka ner på sig själv om man går upp i vikt, blir som självförakt,, som oftast leder till att man äter mer, är som det är så då kan jag lika bra trycka i mig lite till. Det är ju den inre balansen som kan hjälpa en att nu går det åt rätt håll. Man ska nog tycka mer om sig själv,, tänk jag är så värdefull att jag behöver inte en semla. Släng den! Köp en pizza och titta på den, vad äcklig. Släng den och känn efter. Klarar jag av det här. Vad betyder en pizza--- köp läsk i storflaska och tvätta toaletten så upptäcker man vad äckligt det är egentligen. Cola är jättebra rengöringsmedel.

Svar: <3
halvalindha

#3 - - monica:

Det måste finnas en fruktansvärd ångest hos dig, hur kan man komma över den!? Så otroligt vacker du är på bilden och fortfarande. Måste kännas bedrövligt att gå upp alla kilona, utan att orka motstå ät-tvånget. Man ser att vissa familjer är smårunda, generation efter generation, t ex holländska kungahuset. De borde ha resurser att kunna låta bli att äta, men det hänger ju inte enbart på det. Jag har själv ett alkoholistgengnag, men det tog mest tänder och mage, som barn. Och så är jag kräsen och gillar inte mat. Russin, sockerkaksmet.. Har tänkt ibland, att man äter som kompensation för ett innehållslöst liv, bara en stor deppig tomhet. Men så är det inte heller och som du skriver, man får styra upp sitt liv själv. Antar dina anhöriga har varit väldigt oroliga, tjatat på dig. Som du också skrivit, demoner finns ju kvar oavsett vikt. Det är egentligen hemskt orättvist. En del ser ätande som något mest i förbifarten, andra bygger upp hela sitt liv på att stoppa i sig. Tråkigt är vad det är. Jag har varit i viktväktarfinal en gång, upplevde bara som att gå på slak lina. Ångest alltihop. Om man kan acceptera sig själv som man är, med trivselvikt. Tulipanaros, sägs det.

Svar: Hej Monica! Vet inte om du missförstått inlägget, men alla kilon har jag inte gått upp, långt i från :)
halvalindha

#4 - - monica:

Jag tänker på många kilo många gånger, fast förstås inte allt på en gång.

Svar: Haha nu föll poletten ned :)
halvalindha

#5 - - Rolf%2520L%25F6fgren:

Jag läste nyligen boken "Döden är livsviktig" av Elisabeth Kubler-Ross.

Boken grep mig djupt, men har gett kraft och förståelse för den situation jag befinner mig i. Dr Ross skriver om nödvändigheten att göra upp med sina ouppklarade affärer.
Att möta och att göra sig av, med sin inre plåga.