Ett år av saknad

I dag är det exakt ett år sedan min pappa dog, jag minns fortfarande hur min mamma ringde till mig då hon var bortrest och sa att hon har ringt flera gånger men pappa inte svarar i telefon. Det är konstigt hur man får en magkänsla på en gång, utan att dividera med mamma sa jag att jag åker direkt och kollar, en resa på 2 mil. Min pappa är en morgonpigg människa så jag kände en olustig känsla i magen. Jag och syrran åkte hem till vårat föräldrahem och under tiden hon körde satt jag och pluggade hjärt och lungräddning.
 
Det hade fallit nysnö den här morgonen i april och när vi kommer upp på gården och inte ser några fotspår ute så rusar vi in i huset och jag hör min pappa på övervåningen och hittar honom okontaktbar. Jag ringer ambulansen som kommer snabbt och är tacksam för att pappa andas själv.
 
Hans liv gick inte att rädda, bara så där försvinner han bort, han som var så pigg och stark. Att inte hinna säga farväl utan att någon bara rycks bort blir som ett trauma. Ett år fyllt av sorg som en berg och dalbana och det kommer inte vara som förut.
 
  
 
 
 
 
 
 
#1 - - Anonym:

Jag känner till den sorgen och saknaden. 10 maj är det 4 år sen min pappa dog. Varma kramar och kärlek till dig och de dina ❤

Svar: Tack och varm kram till dig med <3
halvalindha

#2 - - Marie :

Hej jag känner så väl igen i det du skriver mycket väl. En dag i juni förra sommaren fick jag samtal på mitt jobb av en sköterska från boendet min mamma bodde på efter en hjärnblödning för 14 år sedan. Mamma var klar i huvudet men halvsidesförlamad efter det. Den dagen blev den tyngsta dagen i mitt liv. Jag lämnade jobbet och släppte allt för att åka till henne på en gång det fanns inget annat. Det gick snabbt och hon försämrades så fort. Jag var som i en bubbla det var samtal jag måste ringa och samtidigt hålla henne i hand. Jag visste hur det skulle sluta och jag sa tröstande ord till mamma att allt skulle bli bra. Hon höll ut tills min bror kom in i rummet och hörde hans röst då föll alla värden på apparaterna och det blev stilla så stilla i rummet. Då kände jag en enorm sorg och då kom allt ur mig jag hade fått vara stark för hennes skull där i rummet jag ville inte visa hur orolig jag egentligen var. Klockan 14.05 somnade hon in med min ovh min brors hand i sin. Sorgen var total går inte beskriva i ord. Än i dag sörjer jag henne saknar henne så oerhört mycket och livet känns tomt utan henne. Livet är och blir sig inte likt men det måste gå vidare för mina barn och familjs skull. Det går inte en dag att jag tänker på henne hon var min allra bästa vän och mitt stöd i allt. Det är tomt så tomt.. Kram ❤️

Svar: Tack för att du delade med dig och varm kram till dig <3
halvalindha

#3 - - Åse:

Om exakt en månad är det ett år sedan jag fick släppa allt och åka efter anbulansen, då min pappa fått en stor stroke.
Han dog inte, men har fått stora skador.
Innan det händer något traumatiskt så tänker man inte på allt man vill säga och göra.
Körlek och tankar till dig, och din familj , idag. ❤️❤️❤️

Svar: Tack Åse för dina ord <3
halvalindha

#4 - - Carina Deldén:

Hej Lindha Känner med dig, har ju egna erfarenheter. Idag ska jag till minneslunden med en blomma. Min lillasyster. som gick bort i cancer i höstas, skulle blivit 50 år idag. Kramar <3

Svar: Hej Carina! Kommer i håg att du berättade det, kram till dig med <3
halvalindha

#5 - - Marcin Gronek:

Känslan att förlora sin pappa går inte att beskriva. Han är stolt över dig och det jobb du gör genom att föreläsa om din resa. Du är en förebild och inger hopp för så många människor fär ute. Sköt om dig.

Svar: Tack <3
halvalindha

#6 - - Nette:

<3

Svar: <3
halvalindha

#7 - - Pia:

Kram <3

Svar: <3
halvalindha

#8 - - Paula:

Saknaden kommer alltid finnas <3 och minnen. Jag vet vad du går igenom, och även om det nu är flera år sedan mina föräldrar dog ( min mamma 2012 september den 14:e och pappa 2013 september den 19:e ett år mellan sig och några dagar ), så vissa dagar blir saknaden så stor att man gråter att dom inte finns mer här. Styrkekramar till dig <3 Hälsning / Paula

Svar: Tack Paula för dina ord<3 Så jobbigt för dig att mista dina föräldrar med så kort varsel <3 Varm kram till dig <3
halvalindha

#9 - - Tussilago:

Men dom finns ju alltid med ändå, när man tänker på dom. När min syster gick bort, 54 år och jag visste inte hon var sjuk, inte hon heller. Också hjärtat! Men jag kände en tacksamhet att jag haft daglig kontakt, vi hade pratat klart. Jag behövde inte känna att jag inte tagit mig tid. Det är nog det värsta att man känner skuld eller inte är klar med allt när det händer. Men på sätt och vis så finns hon med varje dag ändå. Man ska vara tacksam att man haft en bra kontakt, alla har inte det.

Svar: Tack för dina ord <3
halvalindha

#10 - - monica:

Så fint att träffas, som jag såg på Instagram, och hålla din fars minne levande i framtiden! Tala och berätta om honom med barnen och i framtiden för barnbarnen! Var glad för alla år han levat. Tragiskt för de anhöriga med hastig och dramatisk bortgång. Men det finns öden värre än döden. Att bli sittande svårt skadad, kanske förlamad, utan tal, bli helt beroende av andras hjälp. Jag är lika gammal som din far var. Har sagt till mina anhöriga , att jag inte vill bli liggande i en säng på ett vårdhem. Det tror jag inte din pigge och aktive far heller hade velat. Hur det är att förlora föräldrar, det vet jag inte hur det känns. Min mor dog när jag var 6 år, min far klarade inte av sitt liv. Hoppas det går bra med din mamma och att hon kan få stöd av er, om hon behöver. Kramar!

Svar: Tack för din omtanke Monica <3 Pappa sa alltid att han ville dö snabbt och inte bli ett vårdpaket, men det blev lite för tidigt bara <3 Kram <3
halvalindha

#11 - - Anonym:

❤️

#12 - - Anonym:

❤️

#13 - - Rolf%252520L%2525F6fgren:

Livet innehåller hårda slag ibland. Delar Din sorg.
Livet innehåller också Ljusa stunder, att vara tacksam över.

Styrkekramar, Rolf

#14 - - Lotta:

Kram till dig <3
Förlorade själv min pappa i oktober.
Ofattbart. Njut av varje dag!

#15 - - Veronica:

Hej Lindha,
Besökte din blogg för att få lite inspiration, och ser detta inlägg om din fina pappa. Jag miste också min älskade pappa den 20 januari i år väldigt hastigt då han ramlade ihop framför mig, min syster och vår mamma, endast 73 år ung. Jag har hela våren känt en sån hopplöshet och sorgen river i hela kroppen, det gör så ont - och jag kan inte begripa hur vi ska klara detta. Hur konstigt det än låter så är det är skönt att läsa att ni också gått igenom detta - för det känns helt övermäktigt och man känner sig väldigt ensam i sorgen.... nu ska jag även ta tag i min vikt som inte vill gå neråt... Tack Linda för att jag fick läsa detta! Stora Kramar Veronica

↑