Vägen är målet
Min största fiende är jag själv, den insikten är inte kul att inse men en väldigt viktig insikt. Det är ju bara jag själv som kan påverka mina val livet.
Jag har äntligen fått semester, min första semestervecka och jag har medvetet hållit mig undan bloggandet, i bland kan allt bara bli för mycket och om man inte tror på sig själv, hur ska då andra kunna tro på en?
För mig påverkar inte semester och att man umgås mer tillsammans under sommaren mina val av mat, jag känner mig trygg och tycker att grilla med alla goda tillbehör är enkelt för oss som äter LCHF. När jag skriver enkelt menar jag utbudet av maten, men sedan kommer ju det som ändå finns där i bakgrunden; SUGET som i bland inte är så enkelt. Jag menar att i bland hjälper det inte hur mycket mat jag än får i mig eller fett, i bland skriker suget till mig ändå, och det är ett jobbigt helvete. Och det enda som hjälper är att göra något annat, försöka intala sig själv att du inte är hungrig och låta bli att ta mer. Att man lurar sig själv att en liten bit strips skadar väl inte, men den lilla stripsen kan göra att då brakar suget loss.
Det jobbiga med detta är att det bara är jag/du själv som kan göra det rätta valet och den insikten kan ju få en att bara vilja gråta. Att KLARA säga NEJ till sig själv är inte det lättaste, tro mig jag vet, men det är där och då det avgörs om du väljer den rätta vägen.
Detta fina vykort ovan med budskapet att "sök inte vägen till lyckan utan vägen är lyckan", är precis som jag brukar skriva och tänka; att det är inte målet som är viktigt utan att vi måste må bra under vägen till målet för att vi ska kunna lyckas. Att man sedan hamnar på fel spår i bland händer alla, men det viktiga är att komma tillbaka igen, det är vägen dit som formar oss och lär oss hantera berg- och dalbanan till målet som sedan gör att vi kommer kunna hantera/bibehålla vikten.
Livet är upp och ner och det kommer alltid hända saker som påverkar oss positivt och negativt och jag har skrivit det förut, att det är så livet är, vi kan inte göra några Quick-fix för det håller inte i längden. Tyvärr måste vi gå igenom alla faser/frestelser för att kunna hantera vår vikt.
Sedan gäller det att kunna se glädjen även i de små framgångarna mitt i allt som påverkar en positivt. Jag ska ut och resa i sommar och letade efter mitt pass som jag dessvärre såg att jag måste förnya, men när jag såg fotot på mig på passet från 2011 så blev jag glad. Vilken skillnad det är på mig nu mot då och då kände jag att jag ska vara stolt över min viktnedgång, det jag presterat och inte haka upp mig på de kilon jag gått upp det är en bagatell i sammanhanget och det viktiga för mig nu är att finna ett lugn, stå stilla i vikt och gå ner i lugn och ro.
Hur mår ni och hur känner/går det för er?
Du är klok som en bok du :)
Jag står still i vikt sedan ett år tillbaka och det retar mig naturligtvis då jag "bara" har 5-6 kilo kvar till målvikten på 63 kg. Döpte om min blogg för att den skall vara en morot.
Kanske behöver jag ta i med hårdhandskarna eller finns det nån knapp att trycka på för att kicka ner de sista TRÖGA kilon?