Hej,
Modigt av dig att berätta om rädslorna och hur de har påverkat även familjen och framförallt att möta dem. Eftersom jag själv alltid har varit fysiskt aktiv och blivit duktig på de sporter jag har provat, får jag erkänna att jag har svårt att sätta mig in i hur det känns. Tänker på hur vi lät våra stora barn åka svarta backar i fjällen och hur jag inte kunde vänta tills även vår yngsta, med skidsele på, kunde följa med i hela pistsystemet redan som fyraåring eller hur jag har väntat på att de två som rider ska lära sig galoppera, så att vi kan rida ut tillsammans.
MEN! Mina rädslor sitter i mitt värde som person. Där kan jag känna igen mig i skräcken för att misslyckas. Att allt kommer gå åt helvete. Att jag inte har vågat satsa på yrken som jag tyckt verkar vara roliga, eller tänkt att jag inte klarar vissa utbildningar för att jag är dum i huvudet. Att det är lönlöst att ta kontakt med en snygg kille eftersom han ändå kommer att tycka att jag är knäpp/påflugen/ful osv. (Nu är jag ju gift, så just det problemet löste sig ändå ;) ). Jag har varit en sådan NEJ-sägare till mig själv när det kommer till yrken/utbildningar, hitta på roliga saker med vänner att jag nästan börjar gråta när jag tänker på det. Men jobbar ständigt med att satsa och våga och söka sånt som egentligen skrämmer skiten ur mig, som att säga JA till det som utvecklar mig.
Sen just det att jag blev en tjockis trots all aktivitet är väl ett bevis på att man inte enbart kan springa sig smal ;). Men det är en annan historia.
Kram!
Känner så väl igen mig. Jag är orolig varje dag och har/är också allt för överbeskyddande. Total ångest för cykling och andra övningar där barn kan skadas. Dock kan jag inte koppla det till min egen övervikt direkt. Jag försöker att inte visa det och vara uppmuntrande men det är svårt.
Vilken intressant vinkel du lyfter. Jag har själv aldrig haft problem med vikten på det vis som du har men jag tycker ändå att det är intressant att läsa din blogg. Just att du skriver om din vardag och de tankar, funderingar och aha-upplevelser du får är det som gör att det blir intressant. Den lär mig som människa mycket, jag får en större förståelse för hur andra människor kan ha det. Jag jobbar med barn och möter massor av människor. Just det här inlägget tycker jag var särskilt intressant, hur mycket ens egna rädslor utifrån vikt kan begränsa hela familjen. Det kan ju naturligtvis vara rädslor som har sin grund i andra saker. Alla människor bär med sig en ryggsäck som påverkar de val man gör i livet. Dina ord fick mig att tänka i nya banor, hur jag kan bemöta och stärka föräldrar som jag möter.
Varmt tack för att du delar med dig av din vardag och dina tankar. Du har gjort en helt fantastisk viktresa och jag tror verkligen att du kommer att klara av att fortsätta på samma bana den här gången.
Skaffa dig en bra dag
Wow vilken förebild du är! Det behövs mod för att berätta om en sådan resa i sitt liv. Bra jobbat :)
Du är duktig! Förstår att den mentala biten sitter kvar och att den är svår att bearbeta med. Men jag tror på dig! :)
Kram! ♥
Vilken resa du gjort! Det är modigt av dig att berätta om dina rädslor, det är en del av att komma över dem.
Tur att du har en snäll PT. När jag ser dem på Biggest Loser gå på, i all välmening, så skulle jag nog slå eller spotta på dem. Angående rädslor för barnen, så undrar jag hur du var som barn? Åkte inte du skridskor, cykel, stod på händer mot nån vägg, skidor i backarna!!? Utan hjälm?? Jag är född 1942. Levde ett helt fritt liv, där ingen vuxen lade sig i vad barnen gjorde. Som 3 åringar trampade vi 3 hjuling efter vägarna för att häls på kompisar. Skolvägen var 3 km, spark,cykel eller till fots . Skridskor, halvrör, skruvade vi på pjäxorna, där vi åkte på en vattenpöl i skogen, innan sjöis var stark nog. Sommaren 1948 var min äldre syster ute på vägarna på damcykel med lillebror i ett barnsits fram. Han var 1½, hon nyss fyllda 7. Vår son var ett jehu, han ramlade utför alla trappor som fanns, körde omkull på cykel i vår grusiga backe, så brant att en grannes bil välte och kanade på taket ner. Hoppade från högsta trampolinen. Snö fanns dåligt. Vid den nya skolan en halvmil bort finns och fanns en isbana. Dit körde sambon med barna, så att de skulle få lära sig åka lika bra som de barna som bodde med gångavstånd dit. Hästar har jag respekt för, de biter fram och sparkar bak. Vi red på en snäll arbetshäst. Syrrans döttrar hyrde häst om somrarna. Det jag har skräck för är olyckor som tsunamin som svepte bort hela familjer, Estonia som sjönk och människor drunknade instängda. Flygplan som kapas. Jag skulle aldrig i livet vilja se "underhållningsvåld", hemska filmer med våld och sex. Nä, jag skulle inte törs ut och hålla föredrag heller. Jo, om jag har något vettigt att säga, som du, och folk äter inte upp dig utan lyssnar.
Precis sådär är det att vara överviktig. Jag försöker också går ner i vikt. Väger 100 kg ungefär. Man fattar inte när kilona smugit på en. Och ibland vissa dagar då har jag ingen rädsla att kliva upp på en stol och byta gardiner t ex.
Men ibland tror jag att ska falla. Att stolen inte ska hålla.
När man är med okända känner man sig obekväm om man ska göra en aktivitet som ex grilla ute. Att sätta sig så man kommer upp utan hjälp. Så penibelt! Kroppen känns ivägen pånått sätt. Men du verkar ju varit tuff ändå, för sätta på sig en baddräkt och gå ut på en strand tycker jag känns skräckinjagande. Alla blickar! För det får man om man är tjock. Men även som för smal. Det kan ju inte heller vara roligt. Sen det här att orka! Kan jag följa med ,, orkar jag gå där och där. Tänk om dom ska gå långa sträckor. Som tjock får man planera sitt liv utifrån vad man orkar med. Sätta sig på huk och sen inte komma upp. Eller få kramp! vad hemskt! håller sängen jag ska sova i om jag hälsar på någon. Tänk om jag inte orkar bära allt jag handlat!
Det finns miljoner saker som begränsar en. Och förståss är inlärda, så man måste tänka om när man går ner i vikt. Jag var tvärtom länge, tog mina som jag trodde vanliga storlekar 38-40 och kunde inte fatta att jag inte kom i dom. Och för varje högre upp storlek så blir man mer och mer deppad, herregud! är jag så stor, kan inte stämma. Kläderna måste ha fel storlek, säkert sydda i ett land med en annan storleksordning. Förnekelse! heter det väl. Jag är inte stor. Det är kläderna som krymt.
Du ska vara så stolt över dig själv och din PT är alldeles säkert överlycklig att få ha varit med och hjälpt dig på vägen.
Så viktigt det är att man kan lita på, och känna rätt kemi, med den som man låter få vara den hjälpande!
Jag går också hos en PT, två ggr i veckan, sedan fyra veckor tillbaka. Så glad att det är just hon, för när jag hör andra PT´s i lokalen, då blir jag bara rädd, sur eller arg. Deras stil att pusha sin adept, skulle inte alls passa mig. Jag behöver få känna trygghet och lära mig att det är roligt. Och att det är för min skull, inte för min PTs skull eller någon annan.
Även jag har en hel del som jag inte törs göra, pga hur ovig jag känner mig. Jag hoppas att jag blir modigare med tiden.
Kanske vi syns på kryssningen! Många som kommer. // Kram