Rädslor
Jag var på gymmet MÅVA och tränade för några dagar sedan och hade med mig min minsta dotter. Hon älskar att följa med dit. Vi har med oss hopprep och det finns bollar och andra redskap hon kan använda där. Så fort tiden inte har funnits så har barnen följt med på träningen, jag blir kanske inte lika fokuserad men för mig har det varit viktigt ändå att gå dit och göra det jag kan för att inte låta mig själv skylla på att jag inte har någon barnvakt.
Jag har ju valt att träna med min Pt Jonas Brandt mer intensivt i en månad nu som jag skrivit om förut, och vi hade bokat in alla träffar så de skulle stämma med jobb. Men så blev Wilma förkyld när jag skulle träna, så jag tog med henne ändå och körde mitt pass med Jonas. Det hade varit lätt att avboka, men jag ville inte hamna i en negativ spiral och boka om. Nu var hon ju inte sjuk så hon var sängliggande, som ni ser på bilden så gungar hon i slyngorna och har kul.
På något vis kom vi in på gymnastik och barn, och jag berättade att mina barn har gått på gymnastik när de var små där de gjorde kullerbyttor och enklare gymnastik. När det var dags att byta till nästa grupp; hoppa trampets, göra volter och stå på händerna så backade jag, det är hemskt att säga men jag klarade inte av att låta dem få fortsätta.
Mina rädslor att de skulle skada sig förde jag över på dem eftersom jag själv var så stor och osmidig och kände att jag inte hade balansen själv, så på något vis blev jag rädd att mina barn skulle skada sig och inte själv ha balans eftersom jag inte hade det. Jag som när jag var stor inte kunde kliva upp på en stol, hade svårt att ta mig upp om jag satt på golvet någon gång, så jag försökte verkligen inte hamna i den situationen.
Jag som inte har cyklat på 15 år cyklade första gången förra sommaren, tänk vad jag missat! Jag har aldrig gjort cykelutflykter med mina barn, men det gjorde vi förra sommaren för första gången, men däremot har vi ju gjort andra roliga saker tillsammans efter mina förmågor. Kan säga att det var rätt vingligt till en början.
Men jag fattar inte varför jag var så rädd? På något vis måste ju min egen osäkerhet över att jag inte kunde åka skridskor, rida, osv. gjort att jag inte trodde att mina barn skulle klara det. Som tur var fick min äldsta börja rida när hon ville det, då min man tog med henne. Själv vågade jag inte följa med och titta. När mina barn skulle lära sig åka skridskor var jag tvungen att stanna hemma tills de hade lärt sig för att inte skrämma upp dem. Sedan kunde jag följa med, men jag såg bara farorna; att de skulle ramla och slå huvudet eller slå ut tänderna. Självklart har jag och mina barn haft gott om kvalitetstid på andra sätt, men jag vill bara skriva om hur en övervikt åtminstone påverkade mig och min familj. Är det någon som känner igen sig i detta?
Som sagt, på gymmet så berättade jag för Jonas att mina barn aldrig fått lära sig stå på händer, min rädsla igen att de ska bryta nacken fast jag i dag inte är överviktig sitter det så djupt i mig fortfarande. Jonas blev lite frustrerad på mig för att jag varit så överbeskyddande. När han sa att han skulle lära Wilma, och jag bara fick typ panik, så sa han att han skulle lära henne när inte jag är med. Hmm, vi får väl se hur det blir med det.
Men precis som gamla rädslor sitter kvar så är det likadant nu, att i bland känner jag på stolar som jag gjorde förut om de känns stabila och håller för mig. Ja det här var mycket tankar, nu tror ni väl att det slagit runt för mig.
När jag började träna på gymmet så var det inte att bara börja lyfta vikter. Min Pt har fått hjälpa mig mycket med den mentala biten då jag hela tiden varit rädd för vissa övningar med balans och smidighet, samt att bänkar inte skulle hålla. När vi skulle använda slyngorna TRX som sitter i taket vågade jag inte, jag var rädd att de inte skulle hålla för mig, att de skulle lossna från taket, i dag fixar jag det men det tog sin tid. Jonas har hela tiden fått ställa bänkar och bord efter en vägg för jag var rädd att bänkarna annars skulle glida undan när jag t.ex skulle göra armhävningar. Det är mycket som sitter mentalt som man måste bearbeta också under en viktminskning. Men det viktigaste av allt att det går att förändra, bara man ger det lite tid. Kan bara säga att jag är glad att min Pt haft tålamod med mig.
140 kg 2012 och 18 månader senare minus 70 kg
Du ska vara så stolt över dig själv och din PT är alldeles säkert överlycklig att få ha varit med och hjälpt dig på vägen.
Så viktigt det är att man kan lita på, och känna rätt kemi, med den som man låter få vara den hjälpande!
Jag går också hos en PT, två ggr i veckan, sedan fyra veckor tillbaka. Så glad att det är just hon, för när jag hör andra PT´s i lokalen, då blir jag bara rädd, sur eller arg. Deras stil att pusha sin adept, skulle inte alls passa mig. Jag behöver få känna trygghet och lära mig att det är roligt. Och att det är för min skull, inte för min PTs skull eller någon annan.
Även jag har en hel del som jag inte törs göra, pga hur ovig jag känner mig. Jag hoppas att jag blir modigare med tiden.
Kanske vi syns på kryssningen! Många som kommer. // Kram