LCHF, Diabetes och sjukvården

Här kommer ett inlägg från min vän Bettan Sjögren som är admin på gruppen Smarta diabetiker på Fb jag har bett henne att berätta lite om sig själv och om  hennes erfarenheter som diabetiker. Är verkligen glad att Bettan ville ta sig tid att skriva detta mycket personliga inlägg som känns så viktigt att förmedla.

Tack Bettan <3

 

Oj, vad glad jag blev när Lindha frågade om jag ville gästblogga här på HalvaLindha. Först blev jag lite stolt över att hon bad just mig att skriva och sen tacksam över att hon vill hjälpa till att sprida kunskap om diabetes typ 1 och lchf.  Glädjande nog är det fler framstående lchf-are än Lindha som vill hjälpa till att föra ut budskapet om hur bra lchf fungerar för alla med diabetes, oavsett typ.

 

Jag heter alltså Bettan Sjögren och är 52 år. Jag har haft diabetes, typ 1, sen jag var 12 år 1975. För några månader sedan startade jag min blogg  

 

Sockerbettan  där jag skriver om mig själv och mitt liv med sockersjuka, som jag kallar det, och lchf. Jag skriver om mina försök att sprida kunskapen om lchf och sockersjuka eftersom okunskapen och motståndet är stort inom sjukvården. Jag brinner för att hjälpa andra med sjukdomen och för att de åtminstone ska få chansen att välja hur de vill hantera den.

 

Om någon för 5 år sedan hade sagt till mig att jag skulle skriva en blogg om sockersjuka hade jag bara stirrat på personen i fråga och så hade jag, mest troligt, börjat gapskratta och sagt; men är du inte riktigt klok?? Tanken på att jag, för det första, skulle skriva om sockersjuka och för det andra “lämna ut” mig själv var helt otänkbar. Då satt jag nämligen fortfarande fast i mitt träsk med skam, skuld och ett otroligt dåligt mående, både psykiskt och fysiskt. Att jag hade sockersjuka hade jag nästan förträngt, jag tog mina sprutor men det var allt. Jag åt det jag ville och ville inte varken höra eller läsa om sockersjuka kom på tal. Jag blev en struts helt enkelt. Jag skämdes så otroligt, inte för att jag var sjuk utan för att jag inte lyckades, som alla andra, sköta mig och hålla koll på mitt blodsocker.

 

Det var nog inte så att det märktes så mycket utåt alla gånger, jag är bra på att spela teater, men inombords höll jag sakta men säkert på att dö, bokstavligt talat. Jag kände att min kropp nog inte skulle orka så mycket längre och jag hade tappat lusten att leva. Inte så att jag ville ta livet av mig men den enda anledningen jag kände till att fortsätta kämpa mig kvar var min son Alex. Om jag bara lever tills jag är 50 tänkte jag, då är han 21 år och kan faktiskt klara sig utan mig. Usch vad deppigt det låter när jag ser vad  jag skrivit men så var det.

 

Med ett ständigt högt eller svängande blodsocker tar kroppen stryk. Jag har fått problem med mina ögon. Tack vare laserbehandlingar är jag inte blind idag men jag har opererat ögonen ett flertal gånger och har nedsatt syn. Jag har värk i nästan hela kroppen och jag har opererat mina fingrar minst 10 gånger pga att jag fått förträngningar i senorna. Värk och stelhet i kroppen kommer av att man med högt bs blir det en del kallar “försockrad” inombords.                          När  min son föddes i vecka 32 hade jag utvecklat havandeskapsförgiftning och efter graviditeten drabbades jag av blödningar på ögonbottnarna. På grund av det råddes jag senare att sterilisera mig, vilket jag gjortde. Det är en av mina stora sorger i livet att jag inte kunde få fler barn och ge Alex ett syskon.

 

Andra har drabbats mycket värre än jag har gjort av den här sjukdomen. Många har blivit blinda, amputerade eller blivit tvungna att genomgå dialys eller en njurtransplantation. Det tragiska är att detta drabbar människor som verkligen har hållit sig till den diet som sjukvården rekommenderat och fortfarande rekommenderar.

 

MEN, nu får det vara slut på eländet. Nu ska jag berätta om vad som hände för ca 4,5 år sedan. Jag HITTADE lchf, eller ska jag säga att lchf hittade mig?  ;) Av en slump råkade jag nämligen på Andreas Eenfeltds bok Matrevolutionen. Jag hade någon vecka tidigare sett Monique Forslund, i tv-programmet Halv åtta hos mig, så jag var inte totalt ovetande när jag började lyssna på boken. Den fick faktiskt mitt liv att ta en helt ny rikting. Jag fick en otrolig aha-upplevelse och bestämde mig nästan omedelbart för att det är så här jag måste göra Jag måste sluta äta för mycket kolhydrater. Nu i efterhand har jag förstått att jag kanske skulle gått lite försiktigare tillväga. Om man har haft ett så högt blodsocker som jag hade, under en längre tid, så kan det faktiskt vara skadligt för ögonen att det sjunker så fort. Men det var jag lyckligt ovetande om så jag bara körde på och det gick bra. Inte så att det var det problemfritt, långt därifrån. Till exempel så hade jag inte förstått hur mycket mindre insulin man behöver när man drar ned på kolisarna. Jag hade mycket “känningar”,  för lågt blodsocker, den första tiden men det var ändå helt underbart. Vilken känsla att äntligen känna att det är jag som har kontroll över blodsockret och inte tvärt om. Äntligen visste jag vad och hur jag skulle göra. Det tog 36 år -  men bättre sent än aldrig, som man säger.  :) Det är såååå skönt att, till exempel, känna sig mätt och nöjd på kvällarna och slippa det där envisa suget. Om jag äter tillräckligt med fett så behöver jag inte sitta med den där missnöjda känslan av att det är nåt som saknas. Vilken frihet!

 

Lchf har gett mig kontrollen tillbaka, eller tillbaka förresten?? Det känns som jag inte har haft kontroll över mig själv sen jag var 12 år. Så, jag har fått kontroll kort och gott. Det lchf tyvärr inte kunnat hjälpa mig med är att gå ned i vikt. Egentligen inte så konstigt eftersom jag är kvinna och över 50 år, med allt vad det innebär. Dessutom har jag lidit av ätstörningar (bulimi) och jojo-bantat i hela mitt liv. Att jag inte lyckats gå ned i vikt  beror nog också på andra saker. Jag har varit konstant stressad i många år eftersom jag har varit medberoende till min pappa som är alkoholist och en annan släkting med problem. Men kostförändringen har hjälpt mig med det också. Känslan av att jag har kontroll över min sockersjuka har lett till att jag även lyckats sätta gränser för mina släktingar som sakta men säkert höll på att totalt dränera mig på den lilla energi jag hade. Jag tänkte skriva “äta upp mig” men det kanske lät lite väl makabert i sammanhanget, he he ;)

 

Hur kommer det sig då att jag, som nästan totalt dragit mig undan allt vad socialt umgänge heter och lekt struts i så många år, ens kommer på tanken att lämna ut mig totalt i en blogg? Jo så här var det; När jag upptäckte hur in i h-vete fel sjukvården behandlar oss sockersjuka så började jag ilskna till. Jag hade länge haft i tankarna att jag skulle vilja göra någon form av uppror. En kväll chattade jag med en person i en facebook-grupp och efter en stund sa jag till hen; Hur ska vi få till ett uppror, ska vi kanske starta en grupp här på facebook? Och det gjorde vi. Vi startade en grupp som snabbt fick mängder med medlemmar och jag började förstå att jag inte var ensam om att ha haft det som jag hade haft det i 36 år. Det fanns andra, jag kände mig med ens som att jag hittat liv på en annan planet, nja,nästan i alla fall.  :)

 

Så började det som nu, efter drygt två år, har har lett till att jag är aktiv och admin i gruppen Smarta Diabetiker på fb,och på Smartas hemsida, samt att jag startade bloggen. Jag bestämde mig till slut för att jag inte hade något att skämmas för. Om det kan hjälpa någon att känna sig mindre ensam och känna igen sig i det jag skriver så är jag överlycklig. Om jag bara kan rädda en endaste människa från det helvete som jag gått igenom så har jag nått mitt mål.

 

Vårt mål med gruppen och hemsidan är att sprida kunskapen till så många som möjligt. Sjukvården har väldigt svårt att ta till sig det vi, tusentals, sockersjuka som blivit friskare med hjälp av lchf vittnar om. De vägrar att ta till sig ny (egentligen gammal) kunskap om att fett inte är farligt till exempel, De råder oss att äta enligt tallriksmodellen som innehåller 50-60% av det som vi inte tål - socker. De påstår att vi kan äta “som alla andra” vilket i dagens samhälle verkligen inte är nyttigt. Att äta socker och sedan parera med mängder av insulin är absolut inte bra för kroppen. Många anti-lchf-are hävdar att mängden insulin inte spelar någon roll och att det är farligt att dra ned på kolhydraterna . Det är en lögn, punkt slut.

 

Det finns en del  som påstår att till exempel Annika Dahlqvist, Andreas “kostdoktorn” Eenfeldt, Ann Fernholm och vi i Smarta Diabetiker är en fara för Sveriges sockersjuka, att vi medvetet försöker ta livet av dem genom att råda dem att äta enligt lchf.

 

Jag skulle kunna fylla flera sidor med dumheter som jag läst om riskerna med att äta fett och dra ned på kolhydraterna men det har nog de flesta av er redan sett så det skiter jag i, he he ;) Jag anser precis tvärt om, föga förvånande, att dessa människor istället har hjälpt tusentals  till ett bättre liv, inte minst oss sockersjuka.

 

Vad har då hänt med min kropp sen jag började med lchf? Ja tyvärr så har jag inte gått ned i vikt som jag skrev. Men förutom ett betydligt lägre långtidsblodsocker, HbA1c, så har jag dragit ned kraftigt på insulinet. Jag tar ca 20-30% av den tidigare dosen, vissa dagar behöver jag inte ens ta något måltidsinsulin utan klarar mig med mitt långtidsverkande. Värken i mina fingrar har blivit något bättre liksom nervvärken i händer och fötter. Jag har inte heller, peppar peppar, haft några problem med hornhinnan på mitt högra öga de senaste åren och det är jag otroligt tacksam över. De skadade nämligen hornhinnan på mitt bästa öga under en operation så när jag hade problem med den, vilket jag hade regelbundet under ca 15 år, så var jag i princip blind. Det diskuterades en eventuell transplantation av hornhinnan. Men, eftersom  det fanns en liten risk att den skulle misslyckas så valde jag, i samråd med ögonläkaren, att avstå. Utan höger öga är jag, som sagt, nästan blind. Till sist, jag brukar säga att det är svårt att “unring a bell” men ibland går det faktiskt. Efter 23 år med proteinläckage i urinen så var det helt plötsligt borta. Min läkare ville försöka lura i mig att det var blodtrycksmedicinen som jag ätit i mer än 25 år som plötsligt hade “kickat in” och gett effekt, ha ha ha :) Glöm det sa jag till honom, det där tror du väl inte ens på själv?? Jag fick nämligen bt-medicin i sk förebyggande syfte när jag hade ett helt normalt blodtryck. Den medicinen har gett mig ett otal biverkningar under de här åren och därför försöker jag nu att sluta med den. Jag har som sagt inte blivit av med alla mina skavanker men jag är glad att jag mår så pass bra som jag gör och att jag i alla fall inte blir sämre.

 

Det finns otroligt mycket jag skulle kunna skriva om sjukvårdens dumheter och hur man kan få bättre kontroll på sitt blodsocker. Om du är intresserad av att veta mer så tycker jag att du ska bli medlem i vår grupp. Där finns människor med både kunskap och erfarenhet som kan svara på alla frågor. Eller, gå in på vår hemsida och läs alla artiklar och inlägg som finns där. Vi brukar råda nya medlemmar, som är osäkra på om de ska våga börja med lchf, till att läsa på, testa och känna efter själv. Jag litar då mer på min egen kropp än jag gör på en dietist som råder mig att äta kakor bara för att det är synd om mig om jag inte får.

 

Jag vill avsluta med att tacka Lindha för att jag fick skriva om det jag brinner för här hos henne. Jag är sjukt imponerad av hennes egen resa och jag är glad att hon hittade ett sätt att tappa den där vikten för gott, för det vet jag att det är. You rock girl <3

 

Vill du vara med och stötta Smarta diabetikers arbete? Det kan du göra genom att handla hos Bitte på NutriAvans. Hon ger nämligen, hör och häpna, 10 % av sina intäkter direkt till Smarta.

 

NutriAvans

 

Här hittar du våra facebookgrupper;

 

Smarta Diabetiker

 

Smarta Diabetiker Recept

 

Här hittar du vår hemsida;

 

Smarta Diabetiker

 

 

 

 

 

#1 - - monica:

Bra skrivet! När jag började inom sjukvården 1962, så var diabeteskosten kolhydratsfattig. Sen skulle det börjas ges frukt till mellanmål. Tror diabetiket hade skatteavdrag för fördyrade matkostnader. Sen på något vis skulle de sockersjuka, som alltså blir sjuka av socker,ha "rätt"att unna sig det som alla andra fick äta. Konstigt. Inte behöver den som är allergisk mot fisk eller jordbötter äta de födoämnena.

#2 - - Sofia Hjelm:

Hej! Spännande att läsa. Jag är själv typ 1 diabetiker och tror helt klart på lchf! Mår så mycket bättre med denna kosten. Jag har en fråga bara, varför vill du (gästbloggaren) kalla diabetes för sockersjuka? Jag jobbar själv för att slå hål på myter kring diabetes och att då än en gång se det gamla ordet sockersjuka tycker jag är onödigt. Samhället ska förstå att vi blev inte sjuka för att vi åt för mycket socker! Vi är inte heller allergiska mot socker vilket namnet också antyder. Du kanske har en helt annan förklaring för varför du använder ordet men vore kul att veta! :)

#3 - - Bettan Sjögren:

Hej Sofia!
Vi är ganska många som "återtagit" namnet sockersjuka eftersom vi tycker att det passar bättre in på vad det handlar om. Jag fick sockersjuka 1975, sen i mitten på 80-talet började man kalla det för diabetes och nu har vi, som sagt återgått till det gamla. Som Monica, ovan, skriver så såg behandlingen väldigt annorlunda ut innan man började tillverka syntetiskt insulin, då urartade det liksom. Och jo, jag tycker faktiskt att vi inte tål socker eftersom vi inte kan hantera sockret utan mediciner. Då är det bästa sättet att hålla sig frisk att inte äta så mycket kh som omvandlas till socker. Insulin är ju, som jag skrev, inte helt ofarligt att injicera i stora mängder. Jag har ju aldrig upplevt några fördomar kring det här med sockersjuka så jag har liiite svårt att sätta mig in i det. Vi kan ju utbilda vår omgivning i vad det innebär med typ 1 och typ 2 även om vi kallar det sockersjuka, eller hur? Det är två helt olika sjukdomar egentligen men de bör behandlas på samma sätt. Och märk väl, jag respekterar om man själv vill kalla det diabetes, för mig spelar det ingen roll. Huvudsaken för mig är att kunskapen om lchf och typ 1 sprids så mycket det bara går. Epidemin av sockersjuka i världen måste ju stoppas på något sätt och här har vi ett sätt som kan göra typ -ettor friskare och typ-tvåor till nollor. En nolla är en tvåa som är frisk så länge hen håller sig till kost som inte höjer blodsockret. Så tycker jag :)

#4 - - jeanette sandelin:

HEJ Bettan! Läser din blogg - alltid :)
Vilka är dina biverkningar av blodtrycksmedicin?
Jag äter till och från pga att det började med yrsel, och jag FÅR yrsel av Losartan.

#5 - - Paula:

Hej Bettan ! Du är helt rätt i det att socker och kolhydrater som blir socker i kroppen har egentligen samma funktion i kroppen. Denna berg - och dalbana, mellan blodsocker och insulin är inte bra till kroppen, för det sliter verkligen kroppen i förtid. Jag såg detta hända med mina föräldrar som till sist knappt kunde röra på benen och hade rullator. Jag minns att vi alltid har ätit en massa kolhydrater hemma och min mamma och pappa fortsatte med det hela sitt liv. Min mamma dog 2012 och pappa 2013. Dem hade även alla hjärt- och kärlproblem och fick stroke på det mm...Som sockersjuk- diabetiker (vad man nu vill kalla det ? För mig går båda) är svår på grund av alla dessa sjukdomar som hänger med som "klistrat"!!! Jag är så GLAD : ) för din skull, att du har hittat hjälpen, och nu kan visa vägen till andra som ännu inte vet att hjälp finns. God Jul till dig Bettan ! Kram/Paula

#6 - - Bettan Sjögren:

Hej Paula!
Tråkigt att läsa om dina föräldrar :( Ja, sockersjuka eller diabetes. det spelar ju ingen roll vad man kallar det. Huvudsaken är att vi får ut budskapet om vad som är bäst för oss. God Jul och kram till dig också :)

#7 - - Bettan Sjögren:

Hej Jeanette!
Jag har ätit Renitec, Losartan och Candesartan, alla med tillsats av urindrivande. Jag har haft svårt att veta vad som är biverkningar av medicinen men när jag upptäckte att många av mina besvär fanns med som biverkningar så började jag fundera.
Det jag haft besvär med är tex; svullnad i ansikte, händer och fötter, illamående, kraftlöshet, hosta, håravfall muskelkramper, snabb puls, sömn- och drömstörningar, förstoppning varvat med diaree.
Jag försöker nu dra med på tabletterna och faktum är att jag drömmer färre mardrömmar. Jag har drömt fruktansvärda mardrömmar ca 5-6 ggr i veckan under 20 men nu blir det allt mer sällan. Jag försöker också öka mitt intag av salt, vilket kan vara en hjälp mot för högt blodtryck. ska se om jag hittar en länk till ett inlägg om blodtryck och salt, i så fall lägger jag in den här. Kram

#8 - - jeanette sandelin:

TACK för svar Bettan :)

#9 - - Bettan Sjögren:

Det var så lite Jeanette! Här kommer ett inlägg jag kopierat hos min vän Björn Hammarskjöld från hans blogg Kostkunskap;

Salt
Normal mängd salt som man äter ligger på 15-25 g salt per dag. I alla fall om man ska tro på klinkemlab som redovisar 150-300 mmol salt i 24 h urinprov. 150-300 mmol = 9-18 g salt (NaCl), sedan svettas man ut omkring 5 g salt per dag (+ mer om man blir svettig) och avföringen ger ytterligare saltförluster om 1-4 g per dag.
Det blir då 15-25 g salt per dag i förluster. Det ger ett lågt och bra blodtryck.

Vårt älskade Livsmedelsverk hävdar att man ska äta mindre än 6 g salt per dag för att sänka blodtrycket.

Hur går det till?

Man filtrerar ut mellan 1 000 och 2 000 g salt i glomeruli, filtrationsurtustningen i njurarna. Sedan återabsorberar man 99+ % i tubuli i njurarna med hjälp av flera olika mekanismer för att kissa ut 9-18 g salt per dag. Men då måste man äte lika mycket salt som man har i förluster.

Mindre än 5 g salt per dag gör att de blodtryckshöjande hormonerna aldosteron, angiotensin och renin behövs i mer än tre gånger den normala nivån vid tillräckligt stort saltintag. Detta ger en blodtryckshöjning som kompenseras av att blodvolymen minskar för att försöka få upp salthalten i blodet. Så det är volymsminskningen som Livsmedelsverket förlitar sig på. Men risken att dö i saltbrist med flera sjukdomar ökar.

Sedan har man visat att det är omöjligt att öka salthalten i blodet över 145 mmol/L (om man inte är kraftigt uttorkad på grund av vätskebrist) Så blodtrycket stiger inte på grund av att man äter salt, det till och med sjunker eftersom det då inte behövs så mycket blodtyckshöjande och saltsparande hormoner.

Vidare finns det visat att patienter med sockersjuka får mindre insulinresitens om de äter MERA salt.

Så njut av livet, ät tillräckligt med salt och sänk blodtrycket.

Lägger man sedan till en kost från det gamla franska köket och den svenska husmanskosten med litet kolhydrater så behöver inte kroppen samla på sig vatten på grund av att glukos binder vatten som binder salt. Salt binder inte vatten i kroppen, allt överskott av salt upp emot 100 g per dag kan man kissa ut om man dricker lagom med vatten.

#10 - - monica:

Visst binder salt vatten, åtminstone på mig! Min mor dog av njursjukdom när jag var barn. Min far införde saltfri kost, dvs inget tillsatt salt utöver det som redan finns i maten. Älgar och rävar får inget extra salt, om inte slickstenar läggs ut. Jag lever fortfarande saltfattigt ,med normalt blodtryck. Har till för några år sedan lev på bröd, äpplen och viltkött. Men jag märkte och märker fortfarande, att om jag reser bort till släktingar några dagar eller på hotellsemester med utemat, så svullnar fötter och fingrar och vikten är 2-3 liter högre vid hemkomsten. Det tar några dagar att kissa ut. Mitt kilosaltpaket är daterat (!) 20/4. Har bakat och gett bort samt gjort tjälknöl några gånger. Jag lever numera ensam, men det gick inte åt mer salt tidigare heller. Det normalsaltade smöret och ost täcker mitt behov.

#11 - - Bettan Sjögren:

Monica: jag litar på på det Björn Hammarskjöld skriver, därmed inte sagt att jag inte tror på att du mår bra trots ett lågt saltintag :) Det är inte bara Björn som motsätter sig varningarna om för mycket salt. Återkommer med länk inom kort.
Björn Hammarskjöld är:
Assisterande Professor i BARNmedicin vid Strömstad Akademi
F.d. överläkare i BARNmedicin
Filosofie licentiat i biokemi

#12 - - Bettan Sjögren:

Här kommer ett inlägg om hur det är med saltets påverkan på hjärt- och kärlsjukdomar:

http://ettsotareblod.se/faktakoll-far-vi-hjart-karlsjukdom-pa-grund-av-salt/

#13 - - Bettan Sjögren:

Länken funkar visst inte, kopiera adressen och klistra in den i din web-läsare så kommer du rätt. :)

#14 - - monica:

Ibland är salt livsfarligt, ibland riktigt bra. Salt finns naturligt i ägg, fisk, mjölk, kött så man behöver inte salta mer än smakligt. Hur de klarar sig i mycket varma länder, de som inte har tillgång till extra salt. Eller djur som betar på savanner i 40 grader i skuggan och inte har tillgång till slickstenar. På något vis sparar kroppen på saltet. Man läser om att de som ska jobba i heta länder bör dricka 5 l vatten om dagen och äta stor dos salttabletter. Hur gör de som bor där. Förr talades om jodbrist, inte så mycket nu för tiden. Googlade på Livsmedelsverkets anvisningar om 1 tsk jodiserat salt om dagen och 50 g socker. Nä, tror inte på dem.

#15 - - Bettan Sjögren:

Jag tror inte på någontings som livsfarlighetesverket, som jag kallar det, rekommenderar för de har noll koll. Det är ju alldeles uppenbart.
Tyvärr kan det bli livsfarligt när de varnar för att äta för mycket salt när det är hett, när det i själva verket är precis tvärt om.
Jag tror på att man kan få ned blodtrycket med mer salt, har hört det från flera källor och det verkar ju som det fungerar på mig också :)

#16 - - Anne:

En artikel som belyser kopplingen mellan salt, njurfunktion och högt blodtryck. Ja, ett högt saltintag höjer blodtrycket.
http://www.lakartidningen.se/pdf/pda25758.pdf

Det är alltid bra att dra ner på de snabba, raffinerade kolhydraterna, däremot är det inte alltid så lämpligt för diabetiker att inta livsmedel med en hög andel mättat fett, då detta kan ge höga blodfetter som i sin tur ökar risken för hjärt-kärlsjukdom ännu mer. Diabetes i sig innebär redan ökad risk skador i kärlväggen.